Av. På. Av. På.

Vaknar jättetidigt. Tankarna börjar snurra. Tänker på en av mina bästa vänner. Hur fruktansvärt lättkränkt och jobbig hen har blivit sedan hen började gå till en kurator. Det är som att min kompis blivit itutad att "TA INGEN SKIT AV NÅGON! DET ÄR BARA DU DU OCH DU SOM RÄKNAS!"
Säkert ett jättebra tips men i det här specifika fallet så måste man numera tassa omkring på tårna runt denna person och helst ska man ha en hel uppsättning av silkesvantar med sig när man ska umgås.
Det som tidigare var så enkelt och självklart, det som tidigare var så lätt och allt vi garvade så mycket åt - inget av det funkar längre.
Mycket trist och irriterande. För det blir gärna det när personen i fråga själv kan fortsätta och klampa fram precis hur som helst och istället för silkesvantar ha en stor motorsåg i händerna. DÅ är det okej. Men absolut inte åt det andra hållet. Då kan man helt ogenerat raljera i sociala medier (omoget) om hur himla förträfflig och underbar man själv är samt gärna trycka till den personen som är den som ställt upp i ur och skur i närmare trettio år.

Klart jag är fruktansvärt besviken. Känner dock inget större behov att sätta mig hos en kurator för det. Nä. Åtta timmars jobb på radion blir fin terapi istället. Hej!

Va? Vad sa du? Jaha, du undrar hur det går med Agnetha Fältskog-singeln på Tradera? Tack för frågan. Trehundrasextio riksdaler är den uppe i. Räcker kanske till tio minuters snack på terapisoffan?

Dagens låt: TRIAD IGEN
Sonens version är också ganska bra, Kanske inte så känslosam som originalet men ändå.
"Tänd ett hus och låt det brinna. Låt inte brandkåren hinna!"  Har jag närt en pyroman vid min barm?

Så mycket sämre. Tommy iallafall.

Så mycket bättre igår. En av Sveriges absolut främste låtskrivare Kenneth Gärdestad var på plats för att närvara när Danny, Lisa, Magnus & co skulle tolka brödraparets musikskatt. Jill Johnson briljerade som precis vanligt. Kenneth såg riktigt rörd ut när hon framförde Himlen är oskyldigt blå så lätt, ledigt och enkelt. Mycket känslosamt.
Hoppas, hoppas, hoppas att någon tolkar "I den stora sorgens famn" satt jag och tänkte uppkrupen i soffhörnet. Den låten alltså. Texten. Innebörden. En brors desperata rop till sin älskade bror som håller på att försvinna bort. Så oerhört sorglig och en av mina totala favoritlåtar. Och sedan kom Tommy Nilsson och sedan önskade jag plötsligt att min önskan inte slagit in. OKÄNSLIGT. Iallafall så blir jag NOLL berörd.
Lyssna och avgör själva.

Dagens låt: Tänd ett ljus - TRIAD
Märkligt hur låtar man hört i alla tider plötsligt talar till en. Just Tänd ett ljus med hemska Triad var länge en av mina hatlåtar. Jag verkligen avskydde den. Ända tills jag plötsligt en dag, 25 år senare, fick höra skolelever sjunga den i juletid och textraderna med ens framstod som geniala. Gåshudsframkallande rent utav! Det där med Wyndham, att det ligger på andra sidan jorden men att det är samma himmel och samma hav...ge mig ett S ett N ett Y ett F och ge mig ett T liksom. Vad blir det? Snyft! JAG SA VAD BLIR DET? SNYFT! SNYFT! SNYFT!

Agnetha ligger still

Hon har inte rört på sig alls det senaste dygnet. Nu är det i och för sig ÅTTA dagar kvar tills auktionen med hennes gamla obskyra singel går ut och till hennes försvar kan jag ju säga att herr Jan Malmsjö - han rör inte på sig alls. Stendöd. Likaså Santanagänget. Det är egentligen bara Agnetha som drar in kulor just nu men det vore tacksamt om hon kunde se till att det hände l i t e mer nu innan jul.
Å andra sidan så fick jag fyra jättekassar proppfulla med gamla barnkläder samt barnfilmer på DVD av en bekant som är totalt köpgalen. En som har NOLL KOLL på det där jobbiga om jordens resurser, miljön och andra obekväma saker. Här handlas det som om det inte fanns en morgondag och så stoppas sakerna in och glöms i skåp. Oerhört dåligt men ändå lite bra för mig som kan konsten att kränga vidare.
Så en kasse från fröken Köpgalén gick direkt till Erikshjälpen, en hel flyttkartong hänger med mig till loppisen imorgon (ska stå och sälja där) och några utav filmerna lade jag ut på fejjan för byte mot kattmat. Fick napp ganska omgående så nu byter jag LEGO NINJAGO-serien! mot tre burkar kattmat och MUSSES SKRATTFEST med flera byts mot fem burkar käk till Musse och Benny. Musses skrattfest blir istället Musses kattfest skulle man nästan kunna säga.

Älskar att byta prylar. Pengar är roten till all världens ondska. Over and out.


Dagens låt: The winner takes it all - ABBA (med hon Agnetha, latmasken ni vet...)
Ikväll är det musikquiz igen. Det är sista gången innan LE GRANDE FINALE nästa fredag. De tre senaste veckorna har vårt lag FLORIANS FANS förlorat i utslagsfrågan varenda jäkla gång. Det suger verkligen. Men vi vässar upp oss till ikväll som sagt var.
Kommer frågan "Vad heter B-sidan på gamla okända Agnetha-singeln Ta det bara med ro?" så kommer jag att ta det hela med ro så att säga.
"Som ett eko" säger jag lite slött. Och alla kommer applådera och undra men hur fasen? Hur kan man sånt liksom? Jag kanske bjuds på champagne och snittar. Erbjuds taxi/limousine hem. Äras den som äras bör.
Så tänker jag.

Fru söker skämskudde

I år har jag gjort det. Följt programmet Bonde söker fru.  Och igår var det äntligen dags för samtliga bönder att välja sina nya "livskamrater" eller vad man nu ska tro att det hela handlar om.

Värst var det när hästbonden Jennifer skulle välja. Vi tittare fattade ju redan för två avsnitt sedan att hon skulle välja, i mitt tycke, lycksökaren Charlie. Han med det oerhört pinsamma efternamnet GULDVINGE. Skulle jag gift mig med honom hade jag ALDRIG bytt bort mitt gamla efternamn. Aldrig. Tänk att behöva uppge namnet "Mirre Guldvinge" i en massa sammanhang. Svettvarning på den. Men Jennifer ville som sagt var ha Charlie (trots att hon uttalat att hon trodde att han kanske var med bara för att få synas i tv) och då måste hon ju samtidigt rata den andre. Hette han Janne? En oerhört lam och tafatt karl som mest verkade trist och bitter. Han blev inte mindre bitter efter Jennifers val kan man ju lugnt påstå. Det var bara att ta och kliva upp och sätta sig på glasberget igen för honom. Hoppas ändå någonstans att han hittar den rätta - det är väl alla värda egentligen.

Och så charmören Erik då som valde hypertama Linnea som bara satt och pillade lojt med sitt hår hela tiden och som började lipa som en liten tvååring så fort det inte blev som hon ville. Ett mähä om du frågar mig. Ett prakt-mähä. Hur är karlar funtade egentligen?

Gubbflåsige Per han hade ju redan kört hem alla sina fruntimmer förutom Carola och det enda roliga som hände igår i det förhållandet var när Per skrek ut sin lycka och han stod i skogen och vrålade CAROOOOOLA! Det var ett fint tv-ögonblick.

Nu måste jag backa bandet innan jag skriver något om Snygg-Sigrid. För några veckor sedan var jag på elvaåringens innebandymatch här i Huskvarna. Jag satt på läktaren och bakom mig hade jag en pappa som pratade väldigt högt och vitt och brett om allt mellan himmel och jord med en kvinna han bara verkade känna lite ytligt. Hon satt mest och hummade och inflikade jaaa och näää på lämpliga ställen. Och hans mansmonolog gick på mest ut på att älta sina barns olika problem i skolan men även om Bonde söker fru. Det var då jag spetsade öronen lite (ännu) mer.

Han: "Och den där Sigrid...jag har en bekant som känner henne och han säger att den där människan går det INTE att leva med."
Jaha, tänkte jag. Undrar varför hon är så omöjlig?
"Bla bla bla och så är hon tydligen gammal kompis med Victoria Silvstedt...bla bla bla...och det fattade ju ALLA att hon och den där andra bonden, Erik, hade knullat!"
Typ halva Huskvarna Sporthall hörde det där sista. Bra. Nu vet vi alla det. Sigrid = omöjlig på alla sätt samt har gjort det med den mycket yngre Erik.

Omöjliga Sigrid kickade ut alla sin tre friare i förra avsnittet, "känslorna fanns inte", och bjöd istället in en annan man som hon haft lite span på? Pål hette han. De blev JÄTTEKÄRA på tre sekunder. Ingen bra tv alls. Det var säkert därför han inte fick komma med från början.
Ja, jag säger då det. Att det verkligen finns människor till alla dessa tv-program alltså. Det är ett mysterium i klass med svarta hål i universum.
Tur vi är så olika. Hur skulle skämskuddetillverkarna annars överleva?


Va? Hur det går med Agnetha Fältskog-singeln på Tradera? Tack för frågan. Nu är den uppe i 275 kronor. Nytt lyse och ett skönt nytt överdrag till elcykelsadeln kanske?

Dagens låt: Alright now - FREE
Pyntet är uppe. Julgranen är på plats. 90% av julklapparna är inköpta. Idag ska jag koka rödkål och frysa in. Baka ska jag göra i helgen. Känns ganska alright med julen i år. Konstigt nog.

Kungsängsskolan is no more

Året är 1977 och som ni ser så har vi fått börja på högstadiet. På KUNGSÄNGSSKOLAN. Tuffaste skolan i hela länet kändes det som. Skolan där man körde moped inomhus i korridorerna, eldade på toaletterna och där man vid skolavslutningen rev sönder alla böcker och kastade hej vilt omkring sig i skolkorridorerna så att JP, tidningen som jag inte prenumererar på längre, kom och gjorde ett reportage. Vi hade rökruta  och vi hade stenhårde polacken Wojtech i gympa (inte jag men killarna) och han var vida känd för sin stränghet och terror mot vissa elever.

Jag tyckte skolan var helt okej, trivdes hyfsat, och lite ballt var det att jag var den eleven på skolan som hade den absolut närmaste skolvägen. Det vill säga OM jag genade över järnvägen. Lat som jag var redan då så gjorde jag naturligtvis det. Så varje dag i tre års tid sprang jag fram och tillbaka över ett järnvägsspår (med lite skymd sikt) och hur mina föräldrar kunde tillåta det är ju en form av ett mycket mystiskt mysterium. Fast å andra sidan så rökte de i bilen när man själv satt i baksätet och att man sprang ute på nätterna redan i sjuan var visst heller inget att lägga något föräldrakrut på.
Nä. 70-talet var ett ganska slappt och avspänt decennium vill jag minnas. Man lallade runt i sin slitna LEE-jacka och sina trällor och man var totalt omedveten om den stora världen utanför lilla Österängen. På ett sätt var det ganska skönt faktiskt.

Iallafall. Igår lade jag ut några bilder från Kungsängsskolan i en grupp för nostalgiska typer. Gruppen heter ""Du vet om att du är från Jönköping när..."
Genast droppade massa likes och kommentarer in. Alla droppade olika lärarnamn och någon tyckte att aulan såg pytteliten ut och en annan mindes mellanmålskupongerna som man köpte apelsinjuice och slät bulle för i matsalen.
Absolut bäst var kommentaren "Jag träffade Ingvar Åkerlund och Ann Bjello på Öppet hus innan dom rev skolan!"
Så det var alltså två lärare som rev skolan? Men det är ju fantastiska fakta! Jag riktigt kan se hur denne Ingvar och Ann hjälps åt att riva först gymnastikbyggnaden, sedan annexet med hemkunskapen och musiken och så slutligen då, hur de går loss och verkligen krossar hela skolbyggnaden. Det måste ha tagit tid. Vilket jobb. Bra Ann! Bra Ingvar!

Nu finns Kungsängsskolan inte kvar längre. Jag passerar platsen där den stod i stort sett tre gånger i veckan och VARJE gång så tänker jag med ömhet på den gamla byggnaden som omhuldat tusentals elever i närmare femtio år.
På platsen står nu istället ett flertal bruna, fula husskelett. Det ska bli ett helt nytt bostadsområde där människor med andra drömmar och planer ska leva och bo. Kanske vet dom inte ens om att där en gång stod en astuff skola som skapat massa, närmare miljoner, minnen. Men det är som det är.
School's out, som Alice Cooper skulle ha sagt.


Va? Hur det går för min Agnetha Fälskogskog-singel på Tradera? Jamen tack för frågan. Den är uppe i 260 kronor nu. Lutar åt ett nytt cykellyse till min elcykel banne mig.

Dagens låt: Lady in red - Chris de Burgh
Jag kan inte låta bli att tänka på Kungsängsskolan utan att i samma veva tänka på min rödhårige killkompis Ronnie. En feminim fräknig kille som var oerhört larvig och barnslig samtidigt som han var enormt konstnärlig och snäll. Ronnie finns tyvärr inte med i livet längre och det är så sorgligt. Jag tror att han behövde hjälp för att hantera sig själv, sin blyghet, hela sin så speciella personlighet. Så han flydde till drogerna och de tog till slut knäcken på Ronnie.
Min fina, fina lekkamrat från Österängen.

Idag har jag gjort slut

Har precis ringt och sagt upp prenumerationen på Jönköpingsposten. Burr. Varför känner man sig så himla taskig när man säger upp saker? Det är ju nästan lika obekvämt som att göra slut med någon.
Nu började hon i andra änden av telefonen i och för sig inte att stortjuta och säga anklagande saker som "Men VARFÖÖÖÖR? Är det något vi gjort? BÖÖÖÖÖÖÖL", men ändå. Obekvämt. Usch. Hatar att känna mig elak. Och det som redan går så dåligt för JP och så kommer jag och sänker skutan ytterligare. Gulp. Taskigt. Får de avskeda ännu fler folk nu? Förlåt mig och mitt beteende isåfall.

Prenumerationstjänstkvinnan undrade iallafall om det berodde på priset (JA! ville jag skrika) men jag sa lent att "nä, det beror mest på att jag har tidningen på jobbet (där jag är typ fem-tio gånger i månaden) och nu blir JP här hemma mest pappersåtervinning."
Hon lät förstående och önskade mig välkommen tillbaka. Tack.
Så nu har jag 235:- över varje månad från och med början av nästa år och detta är pengar som istället ska gå till BARNFONDEN. Har nämligen anmält att jag vill ha ett fadderbarn och pröjsa 250 kronor i månaden. Väntar nu med spänning på mer information och kanske ett fotografi på mitt tredje barn. Ett barn som inte kommer tjura ihop över att vi ska gå på tipspromenad på söndagarna, som inte börjar lipa och skrika för att det andra barnet fick en millimeter mer av chokladkakan. Ett barn som inte tjatar hål i huvudet på en om ett nytt styre till kickbiken, en mobiltelefon, en tröja, brallor, skor, dataspel, filmer och gudvetallt. S K Ö N T.

Vad sa du? Hur det går för min Agnetha Fältskogsingel på Tradera? Tack för frågan. Den är uppe nitton kronor. Den guldfärgade caben känns väldigt långt borta om man säger så. Fast å andra sidan så har jag ju min elcykel. Mmmm.

Dagens låt: Don't kill the animals -Nina Hagen & Lene Lovich
Ingenting förmörkar min dag så mycket som att möta en djurtransport när jag är ute och går eller kör bil. Mår både fysiskt och psykiskt illa av att tänka på att där inne i lastbilen står dom. Djuren. Livrädda. Ihoppackade. På väg mot DÖDEN.
Kanske är det inbillning men det känns som att jag råkar på dessa transporter nästan varje dag numera. Betyder det att köttproduktionstempot har skruvats upp trots att jorden vi lever på skulle behöva det motsatta? Köttet blir billigare och billigare och vi äter och glufsar och slafsar och djuren föds upp och dödas i en allt raskare takt och blir de sjuka så får de massa av antibiotika och så får vi cancer och MRSA och planeten den mår bara sämre och sämre.

____________________________________________________ (utrymme för valfria svärord)

Stanna. Jag vill hoppa av!

Snart lika rik som ABBORNA. Inte abborrar nu alltså utan Waterloo-gänget. Häng med lite nu va!

I lördags var jag och Wendy på Kulturhusets loppis. Det är vi nästan varje lördag för om man är torsk på loppis så bara måste man dit. Trängas med illaluktande människor, rota i klädhögar, krypa under bord (det är oftast där säljarna gömmer guldkornen som de inte vet om är guldkorn), bläddra i kartonger med böcker (tre pocket 10:-! Vem kan motstå? Inte jag), säga hej till Eva, Mani, Annika och Simon, prata med lille frimärksgubben som stått på samma loppisplats i 27 år och som dessutom har samma outfit varje lördag (polotröja med urtvättad flanellskjorta över, 70-talsbrillor som kronan på verket....mmmm...finsk dialekt...mmm), reta sig på folk som inte har ett milligram känsla för hur man lägger upp sina saker attraktivt på ett bord och så vidare. Kort sagt. Kulturhuset regerar med sina över hundra olika säljare.

Nåväl. Vi drog runt ett varv inne i lokalen. Köpte en Elsa Beskow-julkalender från typ mormors tid och sedan gav vi upp och skulle gå ut. Sista bordet ute vid själva entrén hade en hel skock med människor som slet och drog i prylarna. Det var då hökögat, det vill säga jag, råkade se ett sådant där gammalt singelfodral som låg och såg ensamt ut uppe på en hylla ovanför deras loppisbord. Ni vet ett sådant där fodral/förvaring som man hade förr med kanske 25 singlar i i plastfickor. Tog ner det från hyllan och började bläddra. Efter ett hett vax med Göingeflickorna hittade jag en Agnetha Fältskog-singel. En udda. Aldrig någonsin sett.

"Vad vill du ha för den här?" undrade jag och höll fram singelpaketet.

"Tja, 30:- blir bra" svarade den lätt uppstressade tanten.

Det blev en snabb affär. 

Väl hemma så började Skägget aka "Skivspecialisten" kolla runt på olika musiksajter. Singeln hade tydligen gått för både två och tretusen kronor! Jabba! hann jag precis säga innan vi drog ut singeln ur fodralet och upptäckte att den hade en liten skada (oreparerbar) på både A- och B-sidan. FAAAN. Göingeflickornas alster hade SÅ KLART inte ett enda märke på sig. Så. Himla. Typiskt.

Vi spelade Agnetha-singeln och den funkade förvånansvärt bra trots allt,  men vilken låt! Och texten! Nödrimmen stod som spön i backen. Dagarna - magarna....burr. Man fattar ju att man aldrig någonsin ens har hört talas om "Ta det bara med ro." Very kass.

Iallafall så är det jag som snart kommer ge Agnetha en chans på Tradera. Hoppas att hon jobbar hem massa med julkulor till lilla mig nu. Decembermånad kräver detta!

Go Agnetha, go!

Dagens låt: Black magic woman - Santana

Visst serru. Santanasinglar fanns det också i mitt lilla loppisfynd för trettio kronor. Och Jan Malmsjö! Och Anita Lindblom!
Ser ni någon fräsa förbi på gatan i en guldfärgad cab så kan det vara jag som precis sålt av alla gamla singlar. Aaaaah. Musik är livet!