Nu är till och med två medium inkopplade på detta (skratta gärna här) och inte för att jag har en aning om vad det kan ge men hoppet....det är ju det sista som överger en. Om jag skulle vakna imorgon av att Mats jamade utanför dörren så skulle jag bli gladare än om jag vann 23 miljoner, om jag fick fast jobb på trafikredaktionen eller om det blev sommar nu och var soligt, varmt och skönt fram till början av oktober. Jag skulle bli så glad. Överlycklig. KOM HEM MATS! Bara tanken på att jag kanske aldrig mer få ha honom spinnandes på bröstet eller hans nos som trycker hårt mot min kind...gaaah.
Imorgon har vi med en annons i JP. Jag har satt upp lite lappar i kvarteret, jag ska ringa polisen samt katthemmen. Då har jag iallafall försökt men....
Mats. Lilla söta Mats. Mitt hjärta orkar inte så mycket mer.
.JPG)
5 kommentarer:
Mats är som ni kanske redan känner till död. Han blev påkörd vid E4:an under Huskvarnabron. Det känns trots allt bra att jag efter mycket letande lyckades hitta honom. Det måste varit han själv som ledde mig till platsen, jag inbillar mig det iallafall. Nu är Mats begraven och i mitt hjärta kommer det alltid att finnas ett extra stort utrymme för honom, min lilla gråa och fantastiska pälsprins. Saknaden är inte stor, den är GIGANTISK. Jag känner mig paralyserad av sorg och kommer inte skriva här på bloggen förrän jag får tillbaka orken. Just nu känns ingenting roligt men livet måste gå vidare även om det är tufft. Jättetufft.
Att man kan älska en katt så mycket!
Lille Matskissen, sov så gott i katthimlen.....
Jag tror också det fanns någon slags mening med att du fann Mats. Inte för att det på något sätt lindrade sorgen. Men det besparade er ändlöst grubblande.
Vet precis hur ont det gör och hur tomt det känns. Vår sista undulat dog för...kan det vara femton år sen? Eller mer? Ändå hör jag dom varje gång jag öppnar ytterdörren till mamma och pappas hus.
❤
Fy fan för den där tomheten och saknaden. Det händer fortfarande att jag lipar en skvätt över min ponny som blev sjuk och fick avlivas för nästan 30 år sedan. Det är så fruktansvärt sorgligt och meningslöst när djur dör. Tänker på dig. KRAM.
Tack. Ja, jag hade ju en undulat 1974-1978, en riktigt SMART undulat, som hette Nicke. Jag tänker på honom fortfarande och om det är någon jag vill träffa på den andra sidan (ja, jag tror på det!) så är det denna supersociale kille till undulat.
Ett hem utan djur känns bara SÅ. HIMLA. TOMT. Snyft.
Skicka en kommentar