.JPG)
Jag står inne i ett av rummen på fritiset SOLEN. Plötsligt hör jag att någon kommer upp bakom ryggen på mig och säger "Du, kan du komma med här! Jag vill bara ta ett par ord med dig."
Vänder mig om. Det är biträdande rektorn på särskolan. Jag hasar efter. "Vad har jag nu gjort?" hinner jag tänka. Har jag sagt något olämpligt? Skojat och dummat mig för mycket med barnen? Kanske favoriserat J framför de andra ungarna? Gulp och svälj.
Vi sätter oss i den sunkiga, röda soffan i korridoren och den biträdande rektorn som alldeles säkert är tio år yngre än jag tar till orda. Hennes ögon är konstigt blå. Färgade linser. Gud, vad 2001!
"Jo, det är ju så att Emma ska sluta den 7:e november och tjänsten ska ut men det kommer ju att ta lite tid och jag har hört mig för och ditt namn har kommit upp flera gånger. Du ska veta att du är väldigt uppskattad här (fjäsk, smörj) och vad tror du om att ta ett lite längre vik här hos oss fram till årsskiftet?"
Jag ler ansträngt. Emmas tjänst är på heltid. Med de SMÅ barnen. Särskola + yngre barn + heltid = jobbigt, jobbigt, fredagarna framöver kommer bestå av ALKOHOL, ALKOHOL och ALKOHOL för att man ska kunna slappna av och släppa jobbet.
"Jag är såklart JÄTTEINTRESSERAD!" säger då min mun till de färgade linsernas härskarinna.
För är man en uppskattad vikarie så är man. Eller rättare sagt: Är man en uppskattad vikarie som tänker före hon talar så är man.
Faaan.
3 kommentarer:
haha inte lätt att vara uppskattad.
tänk om man vore det .
Herregud, du får ju tänka att det är strax årsskifte och när man är ordinarie behöver man väl inte anstränga sig så mycket som en vikarie...;)Lycka till och lyllos ungarna!!!//Tuppen
Nix, Tuppen. Magen sa ifrån inatt och nu på morgonen ringde jag rektor Lins och sa att jag inte palar med heltid på särskolan. Hon tog det bra. Nu är jag glad igen. Jag tror inte någon kan fatta vad ANSTRÄNGANDE det är att jobba inom särskolan alltså.
Skicka en kommentar