Stampe eller Messi

Mille, snart tio år, är helt ointresserad av sport och för två veckor sedan kom han hem och beklagade sig över att det skulle börja en ny kille i hans klass.
"Verkade han snäll då"undrade jag.
"Ja, men det är så tråkigt. Han är också en fotbollskille! Precis ALLA killar utom jag älskar fotboll i klassen." sa Mille och såg rätt så bedrövad ut.
En vecka senare dyker detta upp i hemmet:
"Mamma! Får jag gå till Rosen och köpa fotbollskort?"

Vad hände?
Efter att slugt ha tilltvingat sig en eftermiddag i farmors sällskap (hon är extremt generös när det kommer till barnbarnen) så har han nu skaffat sig ett album fullt med fotbollskort och det ska samlas. Det ska bytas. Det ska lipas när kompisen "snor ett kort och det var mitt bästa, ett limited edition på Neymar (jag vet inte om han heter så men Mille uttalar namnet så) som ju är VÄRLDENS BÄSTA MÅLVAKT BUHUHUHUHUH och "kan du buda på de 300 fotbollskorten på Tradera nu?"
Målet verkar vara att inneha universums största fotbollskortssamling på kortast tid.

Fotbollskort kort, trist. Bättre var det förr när det fanns FILMSTJÄRNOR som man bytte med. Fast man kan ju undra vad för filmstjärneaktigt det egentligen var med exempelvis Pluto och Långben? Iallafalll var det mest tecknade kort som jag och mina kompisar höll på med.
Kan än idag komma ihåg känslan när mamma och jag var på stan och hon handlade ett paket med filmisar till mig. Paketet bestod av fem eller tio kort och i min hög fanns STAMPE, kaninen. Jag tyckte det var ett ovanligt snyggt kort med en närbild av ett tecknat kaninansikte i grått och vitt. Vad söt han var! Åh Stampe! Och grönt där i bakgrunden! Åh igen!
Stampe är egentligen det enda kortet jag kommer ihåg så här på rak arm, minns inte fler ens om jag böjer lite på den.
Men kul var det hur som helst med filmisar.
Det är kanske roligt med fotbollskort också - iallafall så kanske man kommer tycka det när man sitter i nostalgihörnan om sisådär 40 år.

Dagens låt: Painkiller - Judas Priest
Teknikern på jobbet utlovade att han skulle filma Judas på Sweden Rock Festival när de körde min absoluta favvislåt. Idag fick jag klippet. Man anade en scen 150 meter bort och så ljudet av mullrande trummor och det fantastiska avgrundsvrålet. Ungefär tjugo sekunder kort var klippet. Jag hade lätt kunnat hosta upp en tusenlapp bara för att vara där just då. Under dessa sex minutrar,
Synd att man är så ofantligt ofestivalig.