Vad jag dumstressar över

Åh, vad jag skulle önska att jag kunde säga att jag var en cool, lugn person. En sån som inte stressar upp sig i onödan, men ack, nej - så är inte fallet alls med mig.
Hur länge har jag till exempel pratat i radion? Låt säga i åtta år, typ.
"Kan du stressa upp dig och bli nervös över en mikrofon ändå? undrar du. "JA, det kan jag!" måste jag svara då.
Är inte det väldigt dumt? Hur svårt kan det vara att krysta ur sig en trafikrapport liksom? En rapp en på cirka 30 sekunder....Tja, börjar jag tänka på att jag måste svälja, att jag inte bör tala med min vanliga röst, tänka på min fula dialekt, tänka på att säga rätt tipstelefonnummer - GULP, STRESS!
Så jobbet är en sak jag verkligen kan få för mig att dumstressa över. En annan är vårt hem. Ibland när jag städar där hemma så tycker jag att "faaan, vad sprickor och skavanker det är överallt och vilka skraltiga möbler!" och "om vi skulle sälja den här lägenheten så skulle vi vara tvungna att byta, golv, väggar och dörrar och, och, och...panik!" Nu ska vi ju knappast sälja den här trivsamma bostadsrätten med sina charmiga brister och fel så varför ens lägga energi på att jaga upp sig själv i stressbrygga? VÄLDIGT DUMT.
En tredje sak som jag skulle bli HYPERSTRESSAD över vore om jag var tvungen att resa iväg till en annan stad med tåg och kanske att den trippen skulle innehålla ett TÅGBYTE (vilket hemskt ord!) eller att jag, ve och fasa, var tvingad att resa till ett annat land! Nu skulle jag ALDRIG utsätta mig själv för den stressen, mitt lilla känsliga hjärta skulle inte fixa det - det är jag helt på det klara med. Låter jag efterbliven? Jag får bjuda på det isåfall. Resa själv med tåg/flyg - no, no, no. Allt för mycket kan och kommer gå fel.

Nu hinner jag inte avslöja mer om mig själv för nu ska här stressas iväg till skoljobbet. Tre dagar på radion och två på särskolan - inte dumt alls, ganska perfekt faktiskt. Och inte behöver jag byta tåg för att ta mig dit heller. Jag sätter mig bara på the lovely ELCYKELN och efter FEM MINUTER är jag framme. Now that's what I call fantastic.

Dagens låt: Anxiety - Ramones.
Fan. Igår fick jag ett erbjudande från en arbetsgivare om en speciell grej i november. Min första spontana tanke var att jag skulle svara NEJ med stora bokstäver. Men sedan blev jag oerhört smickrad och tänkte att "vad fan, man lever kanske bara en gång och skulle det inte vara kul att ha detta på sitt CV?" Så nu lutar det åt ett ja med små bokstäver. Och om jag nu säger detta ja så kommer jag leva med DUMSTRESS ända till den 11/11. Ångest är min arvedel. Tydligen.

START ME UP!

Jag har hamnat i döläge. Vet inte vad jag ska skriva om. Kommer inte igång. Vet att jag vill göra ett inlägg om äckliga människor men orkar inte just nu. Du får hjälpa mig.

VAD SKA MITT NÄSTA INLÄGG HANDLA OM?

Nån där uppe måste gilla mig

Slackerlivet fortsätter. Älskart.
Några dagar på radion och prata trafik, några dagar på skolan och torka skit och några dagar när man bara såsar runt - det passar mig perfekt. Ibland vill säga.
Igår fick jag, den eviga lilla timvikarien, vara i en ny klass med multihandikappade elever. Vi kan säga så här: Det är inte så kul. Inte om du frågar mig iallafall. Jag beundrar, verkligen
B E U N D R A R människor som jobbar heltid med detta. Man undrar liksom vad de är gjorda av för virke? De ser visserligen ut precis som vanliga människor men jag misstänker att dom egentligen är någon slags änglar. Jag är det inte. Ängel alltså. Jag måste få kunna larva och dumma mig med elever. Då mår jag bra. Då är jobbet på särskolan jättekul. Igår var det i n t e roligt.
Jag fick vara med vid toalettbesök där man hissar upp eleven i en lift och sedan vara med när hen läggs på en skötsäng och det var stela korsetter och blöjor och sondmatningsknappar i magen och skit överallt och.... paniiiiik! Jag fixar det liksom inte. Jag tar för illa vid mig.
Så idag var det inte med lätta steg som jag styrde min elcykel mot jobbet där jag skulle vara i samma klass som igår. Mellan kl.8-18! Trycket över bröstet...hade verkligen lite lätt ångest måste jag erkänna. Det är då det händer. En högre makt griper in och tar tag i situationen. Rektorn kommer emot mig och säger att jag inte behövs alls i den klassen för den sjuka personalen var nu plötsligt frisk och då var jag så klart övertalig. Vi gick ner till paviljongen där yngre särskoleelever håller till för där skulle jag förmodligen behövas istället. Men när vi kom dit så var den personalstyrkan fulltalig också.
"Fast då cyklar jag gärna hem istället för att gå här och känna mig överflödig!" sa jag hurtigt.
"Är det verkligen okej med dig då?" undrade rektorn.
"Jaaa! Jag kan komma tillbaka i eftermiddag och vara på fritids för jag skulle stänga och så där..." sa jag överhurtigt igen.

Och så fick det bli som så att den nyss så ångestfyllda lilla timvikarien fick ta sin elcykel och åka hem igen. Glatt visslandes. I den ljumma septembermorgonen. Inget panikartat alls.
Så nu har timvikarien dammsugit, klätt om en stolsdyna samt bakat polarkakor i hemmets lugna vrå istället. Nu funderar hon på att sätta sig en stund ute i solen och sedan kanske cykla iväg och käka lunch någonstans.

Nån där uppe måste gilla den här timvikarien trots allt. Jag säger tack.

Dagens låt: Låt kärleken slå rot - Ted Gärdestad
Var på Torpa Parkloppis i lördags. Solen gassade, tusentals människor letade loppisfynd och vid det allra första bordet som jag stötte på så var det en kvinna som sålde cd-plattor för ynka 5:-/st. Jag köpte en dubbelcd med Ted Gärdestad för trots att jag är så här pass gammal så har jag ingen platta med Ted i min ägo. Det är fan i mig skandal. Vad många fina låtar han hade på sin repertoar alltså! Hur många minnen har man till exempel inte till "Jag vill ha en egen måne"? Hör jag den så sitter jag plötsligt i sommarhuset på Krängsberg igen och jag är kanske sju (?) år och Annika, min tre år äldre kompis, ligger på köksgolvet på farmors hemvävda trasmatta och skriver ned hela texten till Teds fina låt. Inte helt fel alls.
Medans jag skriver det här så lyssnar jag på Rufus Wainwright. Med honom slungas jag varken hit eller dit. Vi har inte ett enda minne ihop. Men han funkar ändå.

Recept på mycket misslyckad lördagsnatt

1. Lägg dig ganska tidigt.
2. Vakna två timmar senare, typ klockan ett, av ett jävla oväsen utanför ditt fönster på gatan.
3. Rusa upp naken, ställ dig i fönstret, huka bakom växterna. Glo.
4. Se när "Janne" eller vad nu den medelålders mannen kan heta, får ett vansinnesutbrott och VRÅLAR som en babian samtidigt som han går längs hela Vintergatan och bankar argt på väggar och fönster. Hör hur hans före detta tjej (antar jag) hånskrattar högt och hur "Janne" blir ännu mer fly förbannad.
5. Gå och lägg dig med bultande hjärta.
6. Vakna efter en halvtimme av ytterligare högljudda röster från Drottninggatan.
7. Rusa upp, naken, och huka bakom växter och gardiner. Glo.
8. Gå och lägg dig med bultande hjärta igen.
9. Vakna tre timmar senare av att din katt jamar utanför sovrumsfönstret.
10. Rusa upp, naken, och öppna ytterdörren och låt katten springa in i köket.
11. Undra lite över vad det är som ligger på köksmattan?
12. SKRIK! Skrik HÖGT!  Katten har tagit in en levande liten mus.
13. Drabbas av panik. Spring tillbaka in till sängen, dra lakanet över huvudet och låt mannen sköta resten.
14. Lyssna på när mannen stirrar runt alldeles hysterisk i köksregionerna samt väcker barnen.
15. Lyssna på hur katten blir straffinlåst på toaletten samt hur hon jamar högt och MYCKET MISSBELÅTET.
16. Försök att inte få en hjärtattack när barn samt man ska få ut musen, levande, ut i trädgården igen.
17. Läs en tidning. Inse att klockan är strax efter fem. Läs vidare.
18. Somna om.
19. Vakna av att din dotter, musräddaren, väcker dig strax innan klockan nio.
20. Bläng surt på Musse, aka "killercat". Ät frukost.
21. Pling plong! Öppna dörren och prata med loppistanten Lilian som har butiken under dig och som berättar att hennes fönster slagits sönder under natten. Förklara att det var babianen Janne som gjorde det.

Gah! Jag älskar verkligen katter men det här med deras mordinstinkter alltså....fy fan rent ut sagt. Om man är proppmätt av Whiskas och torrfoder och grädde och vatten och kattgodis - kan man då inte låta bli de små söta mössen? Och fåglarna?
Kunde inte Musse gett sig på den där idioten Janne istället? DET hade varit en hjälteinsats det!

Dagens låt: Walk this way - Run DMC
Försöker vara ute och gå MINST 30 minuter varje dag för det har jag läst att man ska och jag tror blint på allt som står att läsa i tidningen.
Ikväll när jag var ute så bestämde jag att jag skulle gå en viss rutt och efter typ fem minuter så hamnade jag bakom en man i orange t-shirt. Som tydligen hade tänkt på exakt samma rutt som jag. Och eftersom att jag inte ville tänka om så förföljde jag honom flera kilometer. Nu trodde han säkert inte att jag var en våldtäktskvinna eller så men jag vet ju att om det hade varit jag som hade en flåsande typ bakom mig vart jag än gick så hade jag blivit lite nojjig.

Om några veckor kommer svärmor hem från Tjeckien. Då kommer jag att få pepparspray. Kommer kännas tryggt att ha med sig i fickan. Speciellt som vissa kompisar i min närhet påstår att HAGAMANNEN bosatt sig här i Huskvarna. Gulp. Och svälj. Den skräcken...burr.

En sång för mig

Jag har alltid varit en musikknarkare. Musiken betyder så oehört mycket för mig - fanns inte musik så skulle jag tvina ihop och bara självdö tror jag. Jag gillar ingen speciell genre heller. Likaväl som att jag kan få gushud av Händel så kan jag få det av Pink Floyd. Och likaväl som jag kan bli toklyckligt glad av Agnetha Fältskog så kan jag bli lika överlycklig av Sex Pistols. Eller gå igång på Flamingokvintetten och sedan Slayer. Märkligt men sant.
Igår var jag på fest hemma hos en ny bekantskap, Janne, som är en i vårt quizlag - quizlaget som jag bara råkade hamna i av en händelse. Verkligen jätteroligt att lära känna nya människor på gamla da'r. Berikande. Mycket.
Janne bjöd på käk och så hade han satt samman ett musikquiz och vi delade in oss i små lag. Jag hamnade med Rolf och Martin. Musiken som spelades upp var till 90% ny för mig. Har ganska dålig koll på 70-talets soulmusik och kunde därför knappt en enda fråga. Det som var lite roligt var att när en av låtarna spelades upp så blev jag så ENORMT berörd att om jag hade varit själv där i rummet så hade jag börjat stortjuta. Nu tårades bara mina ögon lite lätt och jag fick stirra stint ned i frågeformuläret så att ingen skulle se att jag höll på att bryta ihop. Vilken röst! Vilken låt! Kunde knappt bärga mig till jag fick facit.

Vänner! Jag ger er Donny Hathaway:

Hoppas att målvakten är nykter på OS-finalen iallafall

Det här med OS i Rio har gått mig helt förbi. Är MYCKET ointresserad av vem som hoppar längst, springer fortast, gör flest mål, river minst hinder, dyker snyggast etc etc i all oändlighet. Kväver en gäspning och tar en näve chips till liksom.
Men i tisdags var det ju viktiga grejer på tv. Sista allsången på Skansen! Det slötittade jag lite lätt på och när sista tonen, tackålov, klingat ut så greppade jag min telefon och ögnade igenom det lilla flödet och då förstod jag att jag tydligen missat en JÄTTEVIKTIGOCHSPÄNNANDEOCHKUL match. Alla skrek YES! och JAAAAAA! och HURRA! och fasen vad mycket bättre tjejerna egentligen är när det gäller! Sverige är bäst!
Och så var det förstås jättekul när en före detta kollega som inte är så knivskarp i hjärnregionerna gör ett facebookinlägg med en bild på svenska damfotbollslandslagets målvakt, jag vet inte vad hon heter, och skriver:
SUPER MÅLVAKTEN!
Jag kunde inte låta bli att kommentera att "Det hoppas jag verkligen inte!"
Varpå min före detta inte så knivskarpa i hjärnregionerna-kollega naturligtvis inte fattar alls vad jag menar.
Humor. Iallafall om du frågar mig. Ikväll ska jag på fest. Med SUPER QUIZLAGET.
Är full redan nu. Av förväntan alltså.

Dagens låt: Rain - Status Quo
Jag brukar vara rätt så duktig på att pricka in bra semesterveckor om man med bra menar sol och värme och sandaler. Så är det inte längre. Regn, kyla och gummistövlar däremot - då prickar jag in helt rätt. I'm an expert.
Fast nu skiter jag faktiskt i det här med vädret för nu är det snart höst och så kommer november och jul och hemska januari och februari och snabbare än man hinner säga UNDERKYLT REGN så är det vår igen. Och då kan jag ju alltid pricka in fel semesterveckor igen.
Sommaren var kort. Buhu.

Stranger things - se se se!

Har fastnat i en tv-serie. Eller fastnat och fastnat, serien består bara av åtta avsnitt men redan efter ett avsnitt så kände jag mig sådär härligt fast. Stranger things är paranormalt, sci-fi, horror och härlig 80-talsstämning. Den osar E.T och Arkiv X. Dessutom är serien så himla snyggt gjord och det är perfekt musik hela tiden. Om man får gåshud ungefär en gång per avsnitt - då är det väl ändå ett bevis på att det är himla bra?

Serien handlar om när en ung pojke, Will, försvinner i den lilla staden Hawkings i Indiana, och om letandet efter honom.
Innehåller någon form av diffusa monster, otäcka laboratoriemänniskor, en sävlig men smart sheriff, Wills förtvivlade och lätt galna mamma (Winona Ryder), hans storebror som bara dräller omkring i sin ensamhet, Wills tre charmiga, uppfinningsrika kompisar och den unga mystiska flickan med rakad skalle som har "011" intatuerat på sin arm. Med flera. Mmmm.

Ah! Skulle lätt kunna sitta inne hela dagen idag, det är ju semester, och bara hetsglo på alla avsnitt. Men vill inte. Kan nämligen redan känna av separationsångesten. Den som spar hon har som jag brukar säga.

Nu måste du se den. Det är en order.

Dagens låt: Set me free - The Sweet
Gaaah! Just nu besök IGEN av en närstående fikatokig person som skrattar hela tiden och som inte är Skäggets pappa. Jag blir galen. Vi behöver inte fler tidningar och kakor och choklad och loppissaker! Hjälp! Jag kvävs nu...xchyhhyxhhyhhhhxxcccgggurgel............