Soffpotatisen calling. Igår fick jag återigen hoppa in på en extraplats som blivit över i ett lopp. Den här gången var det Vårruset på 5 km, något jag aldrig testat - jag har ju bara deltagit i Blodomloppet innan.
Iallafall - min före detta arbetsgivare Jönköpings kommun och Arbetsmarknadsavdelningen hade platser över. Ville jag kanske? Ja, det ville jag.
Annika och jag dundrade ner i min bil och lagom till vi angjort bryggan vid Armedia (vår uppsamlingsplats på Kålgårdsområdet) så började det regna. Jag ångrade det där JA:et. Frös.
Jag föreslog att någon kanske bara kunde traska bort och hämta den där picknickkassen full av mat för "det är ju trots allt den man är här för." Någon fnissade.
Det slutade regna och vi gick bort i samlad tropp till startområdet. Över 6000 taggade kvinnor i alla åldrar stod i olika fållor. Vi ställde oss i fållan "36-46 minuter." När starten gick så hände ingenting. De som hade ställt sig i fållan "Springa fort" skulle förstås iväg och sedan var det dags för fålla två. Eftersom jag hatar att köa så sa jag till Carina att "vaffan! Vi hoppar över till den andra fållan och ger oss iväg nu." Trots att vi hade kommit överens om att vi minsann skulle GÅ rundan runt.
Så jag kan säga så här. Ja - jag är ute och går en rask morgonpromenad innan kl.6 varje morgon men att springa - det kan jag bara inte. Efter typ 25 meter så flåsar jag som en andfådd flodhäst. MYCKET MÄRKLIGT då att igår händer följande:
Vi dras med i strömmen av joggande kvinnfolk. Vad sakta alla springer då! Jag måste förbi. Spring, spring. Jag springer! Jag springer?
Grupptryck + lite kyla var en finfin kombo. När slutsträckan var i sikte så ville jag spurta men Carina orkade inte hänga på så jag höll igen. När jag sprungit i mål kändes det nästan som att jag bara värmt upp. Var enormt sugen på att springa mer, mer, mer! Jag fattar ingenting. Jag är i chock.
Hem kom jag med tre medaljer, en burk körsbärstomater, DOVE Body milk, TENA trosskydd, Kelloggs flingor och rabattkuponger. Dessutom med en väldig massa frallor med lax och potatissallad i magen eftersom att när man just sprungit av sig lite fettvalkar så ska man så klart svulla och gå på bara för att det är GRATIS.
Hur som haver. Jag är mycket mallig idag. Jag kan springa!
3 kommentarer:
Coolt. Och r e s p e k t!
Carina är väl dessutom joggare? Hon hade ju något springgäng? Shit katten, det bor en löpare i dig alltså? :)
Yes it does!
Jag vet inte om Carina är en joggare längre....hon var också förvånad över att hon pallade springa.
Snyggt jobbat!
Skicka en kommentar