Bloggutmaning: Fem saker som betydde mycket för mig under barndomen och varför de var så viktiga

SPARKLING har gett mig en ny utmaning att sätta tänderna i och det är lite märkligt det här med vad som ploppar upp ALLRA först i ens huvud. När jag läste utmaningen så kom namnen "Harriet & Mankan" upp på en mikrodels sekund. Blev lite förvånad själv faktiskt. Var dom så viktiga för mig under min barndom? Kan man räkna personer som en sak? Det utgår jag ifrån så Harriet & Mankan kommer att hamna på min lista - fast de får inte vara viktigast.
Här kommer listan som den ser ut idag, tisdag 19 augusti år 2014.

1. HAGALUND
Så hette vårt sommarställe på Krängsberg i Vaggeryds kommun. Mamma hade fått ärva huset av morfar och det var gammalt. Kanske hundra år och jättecharmigt. Vi hade el men inget indraget vatten. Det var vedspis. Det var höga tjocka trösklar. Det var sova i en utdragbar soffa på en knagglig "flockmadrass". Det var tvätta ansiktet i regnvatten. Det var klättra i träd. Det var dricka vatten ur en källa. Det var hugga ved. Det var ligga och sova i en solvarm hammock. Det var att sitta på utedasset lite för länge och drömma sig bort.
På Hagalund var jag lycklig. Mycket lycklig.
Varje dag tog jag cykeln till lagården någon kilometer bort och där bland koskit, höns, traktorer, hölass och nyfödda kattungar fick jag doppa stortån i PARADISET. Jag mockade skit, jag var med och förlöste kalvar, jag räddade otaliga katter från döden, vi spelade kort i hemlighet på höloftet (bonden var starkt religiös, men det var inte hans söner) och varje sommar fanns det spännande sommarbarn från storstaden på bondgården. Hade en crush på både Daniel och Clarence.
Att vara på Hagalund en hel sommar var inget annat än fantastiskt och nu när jag skriver det här så gör jag det genom tårdimmiga ögon. Sörjer den svunna tiden. Sörjer att Hagalund bara står och förfaller men är samtidigt så förbannat tacksam över att jag har fått uppleva så många underbara stunder på "landet". Tack mamma och pappa. Det gjorde ni förbaskat bra.

2. RULLBANDSSPELAREN
Så länge jag kan minnas har jag älskat musik och när jag fick ärva min tio år äldre brors gamla rullbandsspelare var lyckan total. Jag lekte "Upp till tretton" (intervjuade, gjorde kluriga frågor, spelade önskelåtar) och så förstås det viktigaste av allt: Jag spelade in musik från radion. Kommer än idag ihåg bästa bandet där "The leader of the pack" med Shangri-Las och Status Quo och deras "Caroline" fanns med. Vid rullbandsspelaren har jag tillbringat halva min barndom. Antar att den var för mig vad datorerna och det där MINECRAFT är för ungarna idag.

3. DAGBOKEN
Har mer eller mindre alltid skrivit dagbok och dagboken får representera allt det skrivna. Jag skrev mycket, mycket när jag var liten. Jag skrev noveller, spökhistorier, jag gjorde egna tidningar, jag pysslade och knåpade, skrev dikter och fanmail och herregud vad mina ungar missar mycket genom att bara hålla på med telefonen/datorn. Kommer fantasi ens finnas om femtio år?

4. NICKE
Min blåa undulat. Han betydde mycket. Det bevisar det väl om inte annat att jag fortfarande tänker på honom då och då trots att han gick och dog 1978.
Nicke skaffade vi i en djuraffär på Torpa inne i Jönköping. I djuraffären fanns flera burar med undulater och jag minns att pappa var fast besluten att "den där" ska vi ha. "Den där" var en blå undulat utan stjärtvinge. De andra undulaterna hade varit elaka mot honom och nu i vuxen ålder så undrar jag om det var för att mobboffret Nicke kanske var lite billigare som min småländske pappa var så besluten att ta just honom. Men det visade sig snabbt vara ett bra val. Ett jättebra val.
Nicke var förmodligen jättelättad över att ha kommit bort från sina stygga plågoandar och han visade sin tacksamhet genom att vara übersocial. Han och jag verkligen tokgillade varandra. Han kom på kommando. Han satt (du som lider av fågelfobi kan sluta läsa nu) på min läpp och stack in hela huvudet i min mun för att plocka åt sig tuggade jordnötter. Han kunde apportera saker och han kunde prata lite lätt.
Fan Nicke! Jag saknar dig fortfarande. Läker tiden verkligen sår?

5. HARRIET & MANKAN
Tant Harriet var världens snällaste och hennes man Mankan (han heter egentligen Ingvar) var världens roligaste. De var kompisar till mamma och pappa och varje sommar hyrde de "Lillastugan" som låg mitt emot vårt Hagalund.
Eftersom de var både snälla, roliga och barnälskande var de naturligtvis barnlösa. De hade inga egna barn. Sådan är världen. Orättvis.
De larvade sig mycket med varandra. Ofta pratade de fånig men rolig låtsasdanska och i lillastugan fanns alltid de där syrliga runda danska karamellerna som låg i en svart plåtburk. Man fick ta hur många man ville.
Mankan var uppfinningsrik och barnslig och han brydde sig om mig. Ett barn känner om någon tycker om det och jag kände att Mankan gillade mig. Det gjorde Harriet också. Dessutom gjorde Harriet mycket godare fläskkotletter än min mamma. Hon stekte bara kotletterna på ett snyggt sätt medans min mamma envisades med att panera sina.
Harriet och Mankan hade alltid tid.
För att spä på teorin om att världen är orättvis så dör Harriet förstås när hon är i 50-årsåldern. Jag fick aldrig säga hejdå. Jag fick aldrig säga hur mycket jag tyckte om henne.

Det ångrar jag.