Har kommit till vägs ände. Här tar det slut. Det känns totalt meningslöst att sitta och blarra rakt ut i tomma luften. Vi läser om varandras liv via våra bloggar. Vi ringer inte varandra längre. Vi ses inte. Det känns dött och sorgligt.
Jag håller fullkomligt med hon, tror det var Drew Barrymore, som sa att med all den här nya tekniken så har vi aldrig varit så tillgängliga för varandra som nu - ändå har vi aldrig någonsin varit så fjärmade från varandra. Så vill inte jag ha det.
Därför säger jag tack och hej.
Tack. Hej.
5 kommentarer:
Men nej vad deppigt. Jag hatar ju Facebook men är ivrig bloggläsare. Du kan fortsätta med inlägg i mailform till moi? :)
Hej då. vi ses väl på nån loppis
Nej men vänta nu. Så här får du inte göra! Dina inlägg är ett av ljusen i min vardag (kanske säger en del om min vardag....) Så tomt och tråkigt utan dina fina formuleringar, på-pricken-bilder och roliga familjeberättelser. Näe, vad tråkigt. Snyft... /Susan
Jag kommer gärna hem till dig på en kopp te eller något...och läser din underbara blogg..."snyft"
vi ses, hälsningar Tuppen;)
Sara. Vi hörs såklart, hur skulle vi kunna låta bli?!
Knegarn: Loppis it is! Jag tar med mig några Bygden-plattor nästa gång.....
Susan: Kolla in mina fejjan-vänner. Vet du vem som lagt till mig som vän? Vår gamle lärare som vi kom på var lika gammal som Tomas Ledin! (jag kan inte nämna hans namn...kolla). Jag glömmer aldrig vårt skrattanfall under hans lektion.
Tuppen: Du får helt enkelt lära dig tycka om loppis så vi kan hänga mer tillsammans! Det blir kuckelikuul!
Skicka en kommentar