Gammal. Äldre. Äldst.

När jag var 21 år så städade jag på Västra klinikerna inne i centrala Jönköping. En dag stod jag inne på en sjukhustoalett och gnuggade rent handfatet och plötsligt så fick jag syn på mig själv i spegeln. Något lyste i mitt hår. Något vitt? Eller vänta.....eh...grått? Jag hade fått syn på mitt första gråa hårstrå. Fasa! Där och då insåg jag att förfallet redan hade satt in. 21 år ung och nu gick man redan mot ålderdomen. Eller gick och gick. Frågar du mig idag så skulle jag hellre vilja säga RUSAR. Det är inte, som de unga säger "ballt." Nej, sanna mina ord, det är väldigt ocharmigt. Iallafall när det handlar om en själv.

Här är mina tecken på att jag håller på att bli en gammal stofil:
1. Rynkiga händer. Jag har sett 55-åringar som har slätare händer än jag. Här känner jag att jag får skylla på dåliga gener.
2. Sitter jag på knä på golvet och sedan ska resa mig upp så måste jag gå krokryggig i minst två minuter innan jag kan räta ut mig i min fulla längd. (ni hör ju...)
3. Jag ser dåligt. Plötsligt är det svårt att läsa morgontidningen. Jag måste hålla den på långt avstånd så att jag kan läsa de pluttiga bokstäverna. Får ont i armarna. Och huvudet.
4. Jag hör sämre. Meningen "Va? Va? Ta det en gång till är ni snäll min unge man" säger jag flera gånger i veckan numera.
5. Jag glömmer saker. Jag glömmer vad folk heter. Jag glömmer vad låtar heter. Jag har blivit allt mer förvirrad.
......usch, nu så här i skrift låter det ju som om det är långvården nästa liksom. Och egentligen har jag fler punkter att radda upp men jag tror att jag låter bli. Man vill väl inte förstöra hela söndagen heller.

Dagens låt: Den där med han trummisen i det där bandet med långa frisyrer. Den där han sjunger nåt om nån som är ung, vacker och hans.
Hette han inte nåt i stil med Bingo?