Nu tror alla att jag älskar dom

Frukost. Jag älskar frukost. Och till vissa familjemedlemmars förtret så äter jag samma frukost år ut och år in. Jag vill INTE ha några nya, läskiga ingredienser på mitt frukostbord inte, nej, jag ska ha:
1. En stor kopp med varmt vatten, lite honung och en skvätt lättmjölk.
2. En rostad macka med hemlagad marmelad.
3. Ett löskokt ägg.
4. En skål med lättfil och kruskakli.
5. Kanske någon intressant ost, men inga ostskivor på mackan, tack. Dom äter jag bara sådär, rätt av liksom.
Nåväl. Idag satt jag och barnen och käkade frukost och som vanligt stod radion på med Morgonskiftet i P4. Plötsligt kommer dom. Nickelback. Jag vet inte vad det är med musikproducenten Lisbeth Östman och det här kanadensiska skitbandet men hon måste vara släkt med någon utav dom på nåt vänster. Hon lägger ALLTID in en Nickelbacklåt i spelschemat. VARJE DAG. Man blir lätt frustrerad.
"Näää, usch!" utbrast jag och höll demonstrativt för öronen.
Wendy som är van vid det här laget frågade som hon brukar göra.
"Varför gillar du inte dom för?"
"Äsch, jag vet inte men jag mår fysiskt illa när jag hör dom. Det är nåt med sångaren. Jag tål dom bara inte."
Vi mumsade vidare och Nickelbacksångaren fortsatte bräkandet "Hey....bräk, bräk I wanna be..bräk... a rockstaaar!" Usch.
När låten tonat ut så hör jag plötsligt hur programledaren Johanna säger till sin sidekick Jesper att "Mirre Juneström här på radions Trafik & Serviceredaktion...hon älskar Nickelback!".
"Gör hon?" säger Jesper och låter lite lätt förvånad.
"Ja. Hon verkligen älskar Nickelback över allt annat här i världen!" avslutar Johanna.

Wendy: "Men mamma? Varför sa hon att du älskar dom då? Det gör du ju inte?"

Det blir en hämnd på det här. Jag ruvar. och ruvar.