Vad fantastiskt skönt det är att ha bra hudpigment - att man aldrig bränner sig sådär lamt i solen. Att man aldrig blir röd. Att man alltid har ställt sig undrande till vad en "bonnabränna" egentligen kan vara för nåt. Att man alltid blir sådär jämnt brun varje år. Det är häääärligt!Ja, tänk va. Tänk om man kunde mala på så. Då hade lyckan varit gjord.
Sitter Mirre "flopp-pigmentet" ofrivilligt ute i solen i mer än en kvart så blir hon brännskadad. Iallafall om hon vikarierar som elevassistent för då har man ju, som alla kanske vet, uterast på skolgården 99% av tiden och på skolgårdar - där ligger man jäkligt risigt till om solen gassar.
Konstigt att jag kan få ner tangenterna överhuvudtaget förresten. Min högra arm hänger ilsket röd och det känns som om någon högre makt håller på att göra tusen nålar på den. Hela tiden.
Fast om det någonsin kommer att vara jättehippt att ha just en brun arm (upp till där t-shirten tar vid), en rund brun fläck vid halslinningen samt någorlunda solskadade fotovansidor som börjar fjälla lite tjusigt efter tre dagar och för övrigt en lättmjölksfärgad kropp - ja, då är jag banne mig skitfrän just nu. På topp!
Idag lyssnar jag på: "Det är så härligt att gå i solen" - Gullan Bornemark. En mycket bra låt men idag kan jag tyvärr inte instämma i refrängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar