Ofta, ofta känner jag en stor tacksamhet för att min liv tog en annan vändning den där första majen för två år sedan....när jag gick från mitt fasta jobb sedan femton år tillbaka - ut till.....ingenting.Livet blev annorlunda. Mer osäkert, svajigt, mer fritt, mer nervöst, ja, men också oerhört lärorikt. Genom att jag bland annat har springvickat så har jag fått träffa så himla många människor som jag aldrig skulle ha träffat annars. En av dom var ett barn. En liten färgad tjej på tvåochetthalvt år som såg ut som en liten osäker gubbe. Vi kan kalla henne Lisa.
Lisa pratade inte, aldrig! berättade en mycket trist dagisfröken för mig. Nähä, tänkte jag.
Jag gungade Lisa länge i gungan. När vi satt och åt så satt vi mittemot varandra och varje gång jag drack ur mitt glas så sa jag "Aaaaah!" med stor inlevelse. Lisa tyckte det var jätteroligt och härmade mig. Skrattade. Efter maten sa hon till mig att hon behövde bajsa.
Jag tog henne i handen och sa till den mycket trista dagisfröken att Lisa säger att hon behöver bajsa så jag hjälper henne med det.
"Va? SA hon det? Till dig? Hon pratar ju aldrig!"
Jo. Hon gjorde tydligen det. Men ingen hade kanske haft tid att lyssna på henne. Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på det. Vilket skitdagis.
Två ynka dagar var jag där och jobbade.
Ett och ett halvt år har gått. Igår var Mille och jag på Willys och handlade. Vid rulltrappan stod två mörkhyade barn. En pojke. En flicka. Som fortfarande såg ut som en liten söt, osäker gubbe.
"Hej Lisa!" sa jag och fortsatte gå.
"Hej!" sa hon tillbaka och då undrade hennes storebror vem det var hon hejat på?
"Det var min fröken" svarade Lisa.
Dagens låt: Hooray! Hooray! It's a holi-holiday! - Boney M.
Vi tar husbilen. Vi kör mot Hjo. Vi firar midsommar. Vi åker hem imorgon. Slappar. Laddar för semestern. På Gotland. Ge oss sol nu annars får jag panik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar