Istället för musik - förvirring.

Musik. Det är mitt intresse det. Har alltid varit och kommer alltid att så förbli. Vad enormt kul det skulle vara om mina barn skulle vilja ägna sig åt musik. Vad glatt mitt gamla mammahjärta skulle bli! Nu verkar det dessvärre som om det redan gått käpprätt åt skogen. Jag förstod det i exakt samma ögonblick som dottern kom hem en dag glatt viftandes med en lapp från Husqvarna FF. FF står inte för fenomenala frilansmusiker. Tyvärr. Så vitt jag vet så står det istället för Fotbollsförening.
Alltså jag och sport. Ska jag ge mig på att rabbla upp några kända fotbollslirare så blir det Zlatan, David Beckham, Ralf Edström och så han den där spexiga målvakten Ravioli eller vad han nu heter. Sen tar det mer eller mindre stopp. Jag är ungefär lika våldsamt intresserad av fotboll som jag är av att sitta och stirra på en myrstack där ett gäng myror kämpar om ett barr i två timmar.
MEN iallafall - nu ville livet annorlunda. Dottern ville absolut börja spela fotboll. Och eftersom hon inte visat något större intresse för nånting alls innan, vare sig dans, teater, gymnastik, körsång, hästar eller släktforskning så blev det fotboll.
På den lilla informationslappen stod det att läsa att benskydd och vattenflaska var obligatoriskt.
Hur ser benskydd ut? tänkte jag när jag stegade in i sportaffären. Eftersom jag måste sett mycket förvirrad ut så fick jag omedelbart hjälp av en atletisk expedit. Ett par fräsiga benskydd modell tandpetarstorlek blev det och på Erikshjälpen hittade jag ett par ursnygga, begagnade fotbollsskor för endast 45:- .
Dagen D kom. Solen sken och dottern var eld och lågor. Nu skulle benskydden på. Skulle de vara utanpå byxorna eller innanför? Jag hade ingen aning och dottern hade ingen aning heller men hon tyckte till sist att de skulle vara utanpå på brallorna eftersom de var så otroligt coola.
På Vapenvallen vimlade det av förväntansfulla småttingar. Ledarna uppmanade alla ungar att ställa sig i en stor ring och hålla varandra i handen.
"Ska vi ha kul?" skrek en ledare. "JAA!" skrek alla ungar tillbaka.
"Ska vi lyssna på vad de vuxna säger?"
Här skrek alla de små till min stora förvåning också "JAAA!". Det här bådade ju gott. Mycket gott.
När sedan dottern sprang och trixade med bollen mellan konerna så kände jag att det här var ändå rätt på nåt sätt. Helrätt. Och när det blev en liten försöksmatch och dottern gjorde två mål så kände jag en sån lycka som inte ens ett bländande gitarrsolo av Yngwie Malmsteen skulle kunna frambringa.
"Det här är det roligaste, roligaste jag gjort i hela mitt liv!" förklarade en överentusiastisk dotter efter första träningen. "Jag vill hålla på med fotboll i 1500 år. Jag vill hålla på med fotboll till och med när jag är död!"
Efter en sån utläggning är det liksom inte läge att komma med ett "Men är du verkligen SÄKER på att du inte hellre vill spela blockflöjt?".
Inte läge alls.

Hur man vet att man är en riktigt pinsam förälder:
Om man hävdar att man inte är ett dugg sportintresserad och sen står lite vid sidan av gräsplanen och ser på när ens lilla barn som inte ens fyllt åtta år springer lite lamt mellan låtsasmålen med en fotboll. Och så plötsligt finner man sig själv stå och skrika: "MEN SKJUT DÅ!!! med hög uppfodrande röst.
Då om aldrig förr så vet man att man är av den pinsamma sorten. Den MYCKET pinsamma sorten.