Jag söker kontakt

Min pappa spelar piano. Nu sitter han på ett demensboende. Vore det inte hemskt roligt om han hade ett piano på sitt rum? Jo, det vore det. Tyckte jag och satte igång Operation Keyboard.

Hittade ett av intresse ganska snart på Blocket. Mejlade och frågade om keyboarden hade stativ. Fick svaret att ja, det hade den.
Därefter följde en hel del mejlkonversation och eftersom jag har häcken full av en massa bråte så skrev jag att jag skulle höra av mig efter helgen.
I tisdags på jobbet så ringde keyboardmänniskan (lät som en fjortis) och tjatade. "Ska du ha den? Kan du komma idag?" (nej, jag kan inte komma idag eftersom jag jobbar till sent ikväll) "Alltså, kan du komma idag?" (nej, som sagt var jag JOBBAR!).
Lovade att höra av mig.
Vilket jag gjorde dagen efter. Prutade ned den till 800:- och sa att jag skulle komma som igår efter kl.18.

På hemväg i mörkret efter A6-besök och frisörbesök (Wendy) så kommer jag på att ATTANS! Jag måste ju hämta den där förbannade keyboarden!
Ringer fjortisen. Hon svarar inte. Fortsätter att åka ändå. Keyboarden ska finnas på Petersberg, irrar runt, ringer ytterligare en gång. Hon svarar. Hon är inte hemma men jag kan åka till adressen ändå för hennes föräldrar ska nog vara hemma.
Efter x antal förvirrade minuter är jag framme vid Huset Som Gud Glömde. Ett riktigt skabbigt hus i före detta vitt med flagnande färg och urful ytterdörr.
Jag plingar på. En tant i grå page öppnar. Jag förklarar mitt ärende och hon stänger dörren. Jag får inte komma in under tiden som hon ska en trappa upp och hämta ned keyboarden. Stirrar fånigt på dörren med alla sina skavanker och grrrrr:ar för mig själv.

Efter några riktigt sega minuter tillåts jag beträda den mycket sunkiga hallen. Jag vill kolla att keyboarden funkar. Mannen i huset (som ser ut som någon från skräckfilmen The hills have eyes) fipplar med sladden. Jag trycker på ON och förbereder mig för att leka Howard Jones, men nä. Inget plink eller plonk. Vi fipplar lite till, en förskrämd katt kommer ner från övervåningen och min koncentration riktas nu såklart åt katthållet. Plötsligt så hoppar instrumentet igång. Jag trycker på diverse tangenter, hummar, och säger att det låter ju bra det här.
"Spelar du piano eller?" undrar mannen.
Jag slår ifrån mig och förklarar att det är min pappa som ska ha keyboarden.

Nu ska all utrustning ut i bilen. Jag tar på mig offerkoftan och säger att DETTA KLARAR JAG SJÄLV.
Haltar ut i mörkret med stor musikmojäng, stativ, pedal med sladd, notbok samt själva huvudsladden. Efter att ha trippat nervöst på deras isbelagda uppförsbacke så öppnar jag bildörren med stort besvär och hivar in allt i bilen. Kör hemåt. Vad var det för ljud?

Kommer hem. Wendy hjälper till att ta in en del av prylarna. I hallen upptäcker jag att en sladd saknas. Jag skriker HELVETE!!! och JAG ORKAR INTE MER NU! Drämmer igen ytterdörren, sätter mig i bilen ytterligare en gång och kör mot det fula huset igen. Jag måste ju ha glömt sladden där, resonerar jag, människan med noll kronor i studieskulder.
Knackar på. Tanten och gubben öppnar förvånat. Jag får låna en ficklampa att lysa med på vägen och inne i min bil. INGEN SLADD. Mitt ph-värde blir allt surare. Ursäktar mig och åker hem.
Väl hemma så engagerar sig Skägget i frågan. Han tittar på kontakten jag har i handen och säger att "Men du, sladden är ju avklippt!".
Jag ringer fjortisen och ber om att få hemnumret till hennes mamma och pappa. Ringer upp dom. Förklarar upprört att sladden är ju avklippt! Vad är detta!?
De förstår såklart ingenting. De säger att jag gärna får komma tillbaka och visa kontakten.
JAG ORKAR INTE MER NU. Känner jag. Då säger mannen att "Du kanske har haft sladden i kläm utanför bildörren och så har den klippts av?"
Jag hummar.

Det där ljudet när jag åkte därifrån första gången.
Jag vet varifrån det kom nu.
H-e.