Måndagen har bara börjat och jag är redan sur

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Idag blir det en riktigt varm dag. Vad skönt att jag är ledig då och att jag kan göra precis vad jag vill! Cykla till Vätterstranden (tre minuter, pust, härifrån) och lägga sig på en filt med en bok kanske. Dricka lite kaffe sådär slött medans fräknarna jobbar på att placera ut sig på ens näsa...eller nä förresten. Idag ska jag ju jobba. Fel. Hela veckan ska jag jobba. Tre dagar på radion och så de två sista dagarna på skolan. Två tusen likes på den.
Inte blir det bättre av att jag ska jobba fram till klockan 18.00 idag OCH imorgon. Känner mig nästan lite kränkt. Lika kränkt som man blir när man upptäcker att en manlig familjemedlem har norpat åt sig MIN matlåda med den supergoda lasagnen som jag gjorde igår. Det är snudd på spöstraff på en sådan sak. Uteblivet killande på fötterna kommer det bli iallafall. I en vecka. MINST. Straff ska kännas. Och så kanske han lär sig att ta rätt matlåda nästa gång - alltså den med nudlar och linsgryta (yäk).
Dessutom, utöver själva jobbgrejen samt matlådeincidenten, så kommer Wendy inrusandes i badrummet och skriker "MEN VAR DET INTE IDAG SOM JAG SKULLE TILL SJUKHUSET?"
Faaan. Visst var det idag. Klockan 10.20 närmare bestämt. Vilken tur att man har fått barn som håller ordning och reda på saker och ting för det är ju tydligen jag, föräldern, inkapabel till.
Jag har inte anmält hennes frånvaro och nu blir min cykeltur till jobbet inställd också. Måste alltså skippa kaffet i trädgården, solen, fågelkvittret, fräknarna och istället sätta oss i en stekhet bil till ap-Ryhov och sedan stressa tillbaka till skolan och sedan stressa till radiojobbet. Med bil. Ett jädra flängande hit och dit. När jag kunde fått en god, härlig cykeltur (solen, fågelkvittret, fräknarna igen) och blä! Nu. Är. Jag. Sur.

Ph-värde: 2.

Dagens låt: Man on the moon - R E M
Kom att tänka på första mannen på månen igår, Neil Armstrong. Ni vet när han kliver ut där på MÅNEN och säger det där klassiska att "Det är ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten". Den meningen. Den är ju så smart! Hade han legat inne i rymdraketen och klurat och filat på den meningen i flera veckor eller kom han bara på den i samma sekund som han klev ut? Tänk om man han hoppat ut och sagt nåt helt bananas, typ något som var riktat till sin fru "Det här var häftigt, Janet! Du borde varit med!" eller bara ett dumt "Jaha?"
Ja, ja. Nu sa han ju något riktigt vettigt så det var ju bra.

Själv så fortsätter jag min lilla banala MÅNdag här nere på Tellus. Känns tryggast så.