Onsdag 22 mars. Året var 2017.

Vaknade kvart i sex. Fick ett ryck och hoppade ur sängen och drog på mig tränings/fritidskläderna samt mina nyinförskaffade SALOMON-pjucks (400:- på Tradera, har kostat minst 1099:-) och drog ut på en ganska rask promenad i gråväder som även innefattande förhatligt duggregn. När jag kom tillbaka efter cirka 30 minuter visade min telefon att jag blott avverkat 2,4 kilometer. Kändes snålt. Missnöjd.
Duschade och sedan gick jag och lade mig i sängen igen. Man kan göra sådant om man är en löshäst som jag. Dessutom har barnen studiedag idag och efter en sen frukost så satte tjafset igång dem emellan. Jag tog på mig rollen som HANS BLIX och medlade mellan de rivaliserande parterna och efter att svärmor bara ryckt upp ytterdörren och traskat in med skor och allt, helt oföranmäld, och lämpat av dagens sockerberg (två paket sandwichglass från giftiga LIDL, fem munkar samt fem sockerkaksbitar) så har nu lugnet lagt sig något. Ska strax till banken med min bror och halvbror. Vi ska göra det sista med bouppteckningen efter mamma Iris som gick bort i mitten av januari. Hoppas på utelunch.

Har också hunnit få en vänförfrågan på facebook från en gammal särskoleelev. En jättegullig kille som vi kan kalla Bjarne. När han gick i låg- och mellanstadiet åt han enbart en enda sak. Bacon. Bara det. Varenda skollunch. Stekt bacon. Jag tror han är allätare numera.
Iallafall så skrev Bjarne att han saknade mig och att vi hade haft så roligt ihop på R-skolan, då, innan. Jag räknar baklänges och kommer fram till att Bjarne måste mena för sex-sju år sedan och så tänker jag att Herregud! Hur kan han komma ihåg mig, en sketen timvikarie? Och så blir jag lite varm i hjärtat. Att jobba med barn är väldigt, väldigt, väldigt berikande alltså. Är så enormt tacksam för att jag fått ta ett steg in i skolvärlden. Vad många fina elever man haft förmånen att få träffa och vilka roliga minnen man kan värma sig med! Nästa vecka ska jag jobba två dagar igen i särskolan och då vet jag att så fort jag gör entré i uppehållsrummet så kommer jag få minst två eller tre riktiga bamsekramar av framrusande ungar. Längtar.

En HELT annan sak som jag har tänkt på är att när man är i den här åldern (50+) och man möter en gammal bekant som man inte träffat på mycket länge - hur man då verkligen detaljstuderar varandra. Man hinner till exempel tänka att oj, vad rynkig hen är! Vad hen har lagt på sig! Vad gråhårig hen har blivit! Vilken tant! Vilken gubbe! Och så vidare och så vidare. Det är som att man deltar i någon slags åldrat-utseende-tävling och ibland känner man att Yes! Jag vann! eller så går man därifrån som en förlorare. Slokörat.
Man jämför sig med alla. Om Helene gör ett uttalande på tv så sitter man där spänt och väntar på att få se hur gammal hon är. Är hon då 46 men ser ut som att hon är fem år äldre än jag så jublar man.
Efter 45 skulle jag säga att det här med åldersfixeringen har eskalerat samtidigt som att det är i ungefär samma ålder som alla börjar rabbla mantrat att "åldern är bara en siffra, åldern är bara en siffra..."
Hur som helst är väl ändå huvudsaken att man får vara frisk och vid liv. Hur j-a rynkig, fet och gråhårig man än är.
Det tycker jag och mina femtio plus iallafall.


Dagens låt: Empty rooms - Gary Moore.
Ja, nog kan man säga att det blev empty här på gatorna kring där vi bor. I måndags infördes nämligen parkeringsautomater och vi som har kunnat parkera helt gratis här utanför på gatan i över femton år, får plötsligt pröjsa. Icke roligt. Man undrar vart alla bilarna som sedan urminnes tider ockuperat alla p-platser tog vägen? Sålde alla sina fordon? Har de parkerat i Tjottahejti? Och de som bott utanför men som jobbat här i närheten - har de istället tagit bussen eller what?
Mysteriumet är ett faktum men vi har kvar vår bil. Den står som vanligt på gatan och jag har INTE betalat. Jag vägrar. Ska få ett boendeparkeringstillstånd som går loss på lite över 500:-/ kvartal och det kan man väl leva med. Men i väntat på det tillståndet så får anarkisten i mig jobba heltid.
Det bara är så. Ibland måste man vägra spela med.