När jag gick på högstadiet fanns det en kille i klassen bredvid min som hette Tommy. Tommy var smal. Tommy var tuff. En av de coola killarna i tajta jeans och sliten jeansjacka. Han hade alltid röda kinder. Han var egentligen en snygging men jag var aldrig intresserad - han var liksom inte min typ.Eftersom han var en tuffing så slog han, inte helt otippat, in på den kriminella banan.
Jag såg honom inte på säkert femton år, men för fyra år sedan fick jag se honom med två barn inne på McDonalds. Han var sig lik. Lite mosigare, lite biffigare, men fortfarande med röda kinder.
"Det är ju Tommy, undrar vad han sysslar med nu för tiden?" tänkte jag.
Fyra år senare vet jag. Jag har ju Facebook.
Jag går in på Tommys sida. Den 19:e juli har han lagt upp en bild på sin son. En fantastiskt söt son i tio-årsåldern med ljust hår och ett brett leende som tittar lyckligt mot sin pappa som tar kort med sin mobilkamera.
"Min prins!" skriver pappa Tommy stolt.
Jag tittar på två av hans andra kort.
På det ena: Tommy som tar kort på sig själv. Han ser lite ledsen eller olycklig ut. Nästan som om han har en tår i ena ögonvrån.
På det andra: Hans två jättefina söner som ligger och soltorkar på en filt på gräsmattan. Skrattande. Lyckliga. Tommys två prinsar.
Den 20.e juli. Tommy har blivit arresterad. Tommy tar sitt liv samma dag genom att strypa sig själv med ett tunt snöre.
Dödsannonsen var med i JP idag.
Jag tänker på Oscar. Jag tänker på Anton. Tommys två barn. Jag tänker att livet är bra sorgligt ibland. Jag tänker att ingen borde ta livet av sig. Ingen. Särskilt inte om man har små prinsar och prinsessor.
Dagens låt: Angels - Robbie Williams.
Det finns ingen död. Jag är övertygad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar