Summa sidvisningar

torsdag 21 april 2011

Jag håller på att förvandlas till ett monster

Har haft en helt helvetisk vecka. Allt har gått snett. Har mått skit.

Måste handla inne på Willys efter jobbet. Inne på Willys får jag panikkänslor. Det känns som att jag kanske ska få ett sammanbrott snart, men var ska det ske? Vid sojakorvarna? Vid minimjölken? Hjärtat rusar. Jag har tunnelseende. Rafsar ihop varorna jag måste ha för att överleva några dagar till. Går till kassorna. Ställer mig i fel kö såklart. Blickar till kön vänster om mig och där är det en man som har en kundvagn med ett berg i. Ett varuberg. Vilken tur iallafall att jag inte hamnade bakom honom! tänker jag och i samma sekund kommer "min" kassör ut till kön och säger att han tyvärr måste stänga kassan. Vem stod på tur? Just det, lilla jag med paniken. Får ställa mig i den andra kön. Bakom han med Mount Everest i kundvagnen. HELVETES FANFANFAN!!!!
Plötsligt kommer någon bakom mig och knackar mig försynt på axeln. Det är en gammal invandrartant med ett paket stålull eller nåt i näven.
"Ursäkta. Kan jag få gå före - jag har bara denna?"
"NEJ. TYVÄRR. Den här gången går det inte!!!" hör jag mig själv säga samtidigt som jag krampaktigt krammar om kundvagnens handtag.
"Men jag har ju bara denna. Går det inte?" fortsätter hon och suckar högt och ljudligt.
"Nej, jag är verkligen J Ä T T E stressad" förklarar jag.
Hon ger upp. Hon har råkat på ett monster inne på Willys. En ond människa. Kanske en livs levande häxa så här till påsk.
Efter en minut hör jag hur hon viskar med den andra kvinnan i kön. Kvinnan som minsann släppte förbi så att hon FICK gå före. Hon mumlar nåt om att jag inte vill släppa förbi....blabla..synd..tänk va....blablabla.
Jag vänder mig om.
"Nu är det så här att jag stod först i den kön och så stängde dom och jag är faktiskt stressad och får kanske panik snart och jag måste faktiskt UUUT härifrån!" säger jag samtidigt som jag gestikulerar med nävarna att jag måste hyperventilera, få luft, kvävs, måste andas.
Så. Nu var det gjort. Jag har för första gången i mitt 46-åriga liv sagt nej till en köträngare.
Det kändes bra att jag stod upp för min sak. Men ganska hemskt också.

"Glad" påsk!

2 kommentarer:

Barasara sa...

Skumt. Jag vet att jag skrev världens längsta svar igår. Kanske var det min dator som satte stopp? Kanske tanten med stålull? I korta drag: tanten kom senare än dig till affären, annars hade hon stått före i kön, då får hon också lämna affären senare än dig. Det är en sak att hon frågar, en annan att hon sen står och gnisslar över svaret. Skitmänniska. Låt det bara pärla av dig. Toppen att du övade på att säga nej :)

randigkatt sa...

Varför finns ordet NEJ om man ändå inte får säga det, liksom? Och är man pensionär har man väl all tid i världen när man handlar?