I'm a cowboy

Ja. Svaret är JA. Jag var den enda vuxna i personalen som hade cowboyhatt och pickadoll i hölster på skolresan till High Chaparrall idag. Jag var också den enda vuxna som skrattade högt så att tårarna kom under Lucky Lukeshowen. När Bröderna Dalton sjöng Carolas "Mickey" fast "åh Lucky, Lucky hej, Lucky du är helt okej" i slow motion så bröt jag nästan ihop. Mycket skojsigt. Fast det var jag visst den enda i publiken som verkade tycka. Har jag en sån konstig humor?

Hett var det iallafall. Är jädrigt tacksam över att Mille lånade ut sin Zorrohatt till mig idag för hade den inte skymt mitt fejs så hade jag fått agera tomat på skolgården imorgon.
Vad annars? Jo, tjänsten som trafikreporter ligger ute på Arbetsförmedlingen nu. Varsågod och sök du som har journalistisk utbildning.
Det har inte jag. Och vill jag verkligen jobba 80%? Jag trodde den skulle hamna på typ 60-70 %.

Vad ska jag bli när jag blir stor? Denna evighetsfråga alltså. En av pedagogerna tyckte att jag gjorde mig jättebra på Chappen. Att jag liksom platsade in där. Man kanske skulle söka tjänst i indianbyn eller nåt till nästa år?
Vad tycker du?

Var god stör ej. Är ute och kör

Tuff, tuff, tuff...här kommer jag i min stora röda traktor. Jag plöjer en åker så att det ska växa upp en himla massa potatis här, förstår ni. Och av potatisen blir det en jädrans massa chips. Med löksmak. För jag och min traktor har plöjt upp även ett lökland. Vi är så duktiga så.
Nu ska vi ta och tuffa vidare här. Vi ska nämligen in och göra stan. Köra över lite personer som varit dumma och som förtjänar ett fett traktordäck över sina bleka kroppar och sådär.
...tuffelituffeli.........

En rutten frukt kan förstöra

...en hel fruktkorg. Åh, vad detta är sant. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag har råkat ut för människor som är ruttna. Som får sin näring genom konflikter. Som myser och mår bra om dom får ställa till det för andra. Kan inte fatta hur dom är funtade liksom.
På mitt förra jobb hade jag en.
Nu har jag en i mitt hus. En man som "måste ha rättvisa" och det kan ha bara få genom att bråka med mig och grannen ovanpå. SÅ ENORMT TRÖTTSAMT! Har han inget liv idioten?

Vi köpte den här bostadsrätten 2002 och att vi köpte den berodde bla. på att hyran var billig samt ett det fanns ett rum en trappa ned. "Ett framtida barnrum" tänkte vi.
Nu har rättvisemannen/idioten bestämt att detta är: buhäää, ORÄTTVIHIHIHIIIIIST!

Han har ju minsann ingen inredd vind eller källare och då ska ingen annan få ha det heller. Spela roll att den som inredde vårt källarrum gjorde det för 25 år sedan! Jävla jävel. Han tar energi från mig som jag inte har nu. Gud, om du hör bön: Snälla, gör så att den här ruttna typen halkar illa och slår i huvudet så att han drabbas av minnesförlust alternativt att han blir kär och inte orkar bry sig om bråk och tvister. Eller förresten, skulle inte jag sluta vara en snäll mes? Jomen, då önskar jag att han dör. Kort och gott.

Tack. Och amen.

Dagens låt: Som sommaren - Danielsson & Pekkanini.
Sommarhetta imorgon och jag ska på skolresa till Chappen. Eller High Chaparrall som de sofistikerade brukar säga. Särskola+pickadoller = det kommer bli sketakul!

No more mr Nice Guy

Megastor lastbil kommer emot mig. Jag har företräde men han är ju störst.
Då: Han får förstås köra.
Nu: Jag vevar ARGT med armarna samtidigt som jag skriker "JAG HAR FÖRTUR DIN JÄVLA IDIOT! FLYTTA PÅ DIG FÖR FAN!"

Inne i affären. Liten tant med en vara vill gå före mig i kön eftersom att hon har ju bara EN vara.
Då: "Jamen självklart! Gå före du. Tänk inte på mig. Jag har förstås all tid i världen att köa".
Nu: "NEJ!" (samtidigt som jag tänker saker som dra du åt helvete, du är pensionär, vad har DU så bråttom till?).

Är jag stolt över detta nya jag? Mnjä. Men nu är det så iallafall.
Och jag har redan fler jävelskaper på lut. Mina horn ska få växtnäring!

Dagens låt: Hell aint a bad place to be - AC/DC.
Nu vankas det annat. Jag ska sluta upp med att vara så snäll att jag är dum. Vad har man för det?

Jag är Klas Katt?

................och han till höger skulle kunna vara min mamma, min man, min svärmor.

Ett i kan ställa till det ibland

Var på Karlssons igår. Det var nämligen tävlingsfinal i NÖJESQUIZET som tydligen hålls där varje fredag. Sara med syster och kusiner har under våren tävlat och nu fick jag joina. Så Mycket Bättre hette vi. Laget vi satt jämte hette Capello. Vilket dåligt namn.

47 frågor skulle vi svara på. Ledmotiv till tv-serier och filmer = jag är helt lost. Kan noll, zero, inget.
Däremot kunde jag att Paradisio gjort supersämpiga Bailando. Nu fick vi dock inte rätt för vi skrev Paradiso. Lika supersämpigt att vi inte fick rätt trots det. Kom igen. Ett "i" liksom.
Och så Bob Dylan då. Vad hette låten som började med "Johnnys in the basement"? Jag klurade och klurade och till sist fick jag ur mig "Homesick blues". JP som ena kusinen hette kunde då lägga till ett "subterranean" framför och vips! - vi hade fixat det.

På delad fjärde plats kom vi med 27 poäng. Vinnarna hade 31 poäng. Inte illa pinkat.
Så mycket bättre var faktiskt inte så mycket sämre.

Vill slåss, klösas, rivas!

Skickar ett kort till henne istället. Är man ett mähä så är man.

Waow!

...men frisyren?

Det kunde varit värre

Man vill se ut så här. Det är drömmen. Aldrig ett hårstrå som ligger fel.Pälsen är alltid blank och oavsett vilka utsmyckningar man kränger på sig är man bara så....purrrrrfect!
Nu ser ju ens verklighet inte ut så. Det är då man får tänka tvärtom. Man kunde ju sett ut så här istället:

Så tänk om. Tänk tvärtom.

(jag mår siså...måste tänka....jag kunde varit cancersjuk, jag skulle kunna vara flintis, ha jättestora blomkålsöron, ha en jättehaka och vattenskalle. Åderbråckiga ben, läckage både här och där och....ja, tänk, tänk, tänk. Vad fantastisk jag är! Hade jag varit katt så hade min svängiga svans varit alldeles, alldeles..toppen!)

Dagens låt: Ruby tuesday - Rolling Stones.
Pling i mobiltelefonen. "Kan du jobba idag? Svara ja eller nej på detta sms, mvh Vikarieförmedlingen". Är man retlig om man svarar: "JA, jag kan jobba men jag vill inte. Så svaret är NEJ!"
Jobbar hemifrån istället. Med mig själv. Win-win.

Galen!

Undrar just om man kan bli galen av att älta. Att tänka samma tankar tusen gånger om dagen sju dagar i veckan. I så fall är jag på god väg. I'm going nuts!
Imorgon ska jag gå ut med gummistövlar och förkläde, men innan dess ska jag ha målat mina kinder gröna och så ska jag ha en stor skylt i min hand där det kanske står "Vem i hela världen kan man lita på?" eller bara "Chips är gott. JÄTTEGOTT FAKTISKT!!!"
Jag ska klampa gatan fram i mina gummistövlar samtidigt som jag gnolar högt på nån sång, typ nåt tokigt i stil med Boten Anna. Om folk stirrar på mig ska jag bara stirra tillbaka och säga "OCH? Vem bryr sig?" (har jag lärt mig av Millefisen).
Jösses, vad befriande och skönt.
Vilken grön färg ska jag välja. Spenat eller pistage?

Förskolans dag/misslyckade mammans dag

Vaknar av en dröm som gjort mig på urdåligt humör. Vid frukostbordet bråkar barnen. Ägg hamnar på golvet. Mitt hår är risigt och bedrövligt. Sminket vill inte sitta fast. Det är en sån dag. Molnen hopar sig på himlen när vi kliver utanför dörren för att snitsla över vallgravarna/groparna/rören till bilen.
När vi är framme vid dagis ser jag lappen på dörren. "Idag är det FÖRSKOLANS DAG - barnen får gärna vara finklädda!
Jag slänger ett öga på min son. Rufsigt hår, en skrynklig Star Wars-tröja samt lite småfläckiga och för korta byxor. Lipen i halsen. Inne på dagis svischar det förbi pojkar i skjortor och flickor i finklänningar. Fröknarna har sminkat(!) sig och tagit på sig klänningar de också. Ingen tar notis om oss. På avstånd hör jag fröknar som utropar "Vad FIIIIN du är, Elina!" och "Nämen, vad fiiiin du är, Jacob!".
Åker därifrån. Lipar i bilen. Hur är det bara möjligt att vara en sån misslyckad mamma som jag är? (tänker jag men det går över).
Kolla in:
Han ser ju ganska fin ut trots allt!

Imorgon firar vi en månad - eländet och jag.

Ena stunden är det upp. Andra är det ned. Jag kan med lätthet konstatera att det här har varit den i särklass värsta och överjävligaste månaden i hela mitt liv. En del av er vet. Andra inte. Så får det förbli.

19:e april. Det var en tisdag. En vanlig, sketen tisdag var det alltså när världen rämnade.
Men nu har jag varit med om det också. Jag har fått en läxa. Jag har inte blivit klokare på kuppen - däremot har jag förlorat en stor del av tron på människan. Jag har lärt mig att ingen går säker. Inget är vad det utger sig för att vara. Ingen kan man lita på. Man kan bara lita på sig själv.

Det har varit så inihelvete tufft och det är långt ifrån över.
Du som läser det här och känner dig träffad: Jag tar ingen mer skit. Det får vara bra nu och för alltid. För alltid. Och nu.

I mitt hus där jag bor

En gång var detta Drottninggatan. Min gata. Nu liknar den...jag vet inte....Beirut? Staketet är borta. Mitt fina träd är uppryckt med rötterna. Min lilla plantering rök den också. Allt är bara damm, grävskopor, stora hål och rör. Det känns så där lite extra skönt att veta att de kommer hålla på utanför mitt hus ända till oktober måste jag säga.
Allting kan gå itu, men min gata kan gå i tusen bitar...tralala.

Kosläpp!

JÄTTEMYCKET folk! JÄTTEMÅNGA glada kossor! JÄTTEFIN kväll på härlig bondgård! Nu vet jag hur lycka ser ut - den stavas kosläpp.

Help me Honda!

Wohooo! Idag har jag wroooomat med min hoj för första gången på TVÅ år. Att gasa ute på vägarna är terapi, balsam, lyckopiller för själen. Det blir repris imorgon!
Det mest komiska av allt var att när jag sladdat in på gården framför vårt hus (massor av grannar såg mig) och stängt av hojen så välte jag! Jag trodde att sidostödet var nedfällt, men icke. Alltså slutar åkturen med att jag ligger under en tung Honda med bensin rinnandes över mig. Hade jag varit granne och sett det hela hade jag fnissat än.
Men vaffan - jag bjuder på det. Det är ju trots allt lördag.

Dagsformen

Man ska inte skriva när man är sur. Man ska inte skriva när man är sur. Man ska inte skriva när man är sur. Man ska inte skriva när man är sur. Återkommer när dagsformen ändrat sig.

Tänk smalt

Vad jag har tjatat om min vikt på denna blogg. Det känns trist så här i efterhand. Vet inte vad som flög i mig men antagligen gottar jag mig lite åt att jag faktiskt KAN gå upp i vikt. När jag var yngre var jag nämligen en vandrande pinne som inte kunde lägga på mig ett endaste milligram. VILLE gå upp i vikt.
Så kom nyår 2011. Jag och svärmor bestämde oss för att gå ned fem kilo till 1/4. Det gjorde vi. Vi lyckades. Problemet är bara det att nu rasar jag ned, ned, ned fast att det är bra nu. Har hjärtesorg och ingen matlust. När vågen borde stå på 66 står den istället på 63. Det är för lite. Gud, vad jag mår kasst! Hellre lite rund och lycklig än smal och olycklig.
Chips? Nej, tack. Pizza? Njä. Det enda jag är sugen på är äppelbitar, typ.
Skrutt också!

Utmaningen dag 30: Din favortlåt vid den här tiden förra året

Hoppfull. Kanske blir det en bra kväll. Inte nu men kanske en annan gång?
Den här braiga låten håller säkert livet ut iallafall!

Utmaningen dag 29: En låt från din barndom

Mamma cyklar. Jag sitter på pakethållaren. Vi är bakom huset på Duvgatan 9. Solen skiner. Jag har bara ben. Anna-Lena Löfgren sjunger från nåt fönster. Man var ganska lycklig.

Utmaningen dag 28: En låt som får dig att känna dig skyldig

Nä, jag känner mig inte så skyldig. Däremot så är jag skyldig Eldkvarn att spela en av deras bortglömda pärlor. Riktigt bra är den!