Inget att skratta åt

Senaste veckan har väl varit lite...sådär.
I fredags spydde Mille. I måndags spydde Wendy. I tisdags blev jag dålig. Spydde inte men var helt utslagen. Feber och ont överallt.
Idag, torsdag är det Skäggets tur. Nu har hela familjen haft sitt. Nu får det vara bra. Tack tack.
Jag tror till och med att Mats har varit lite kass för han som är ett så glupskt matvrak i vanliga fall gick ned på halvfart under några dagar.

Usch. Att vara sjuk suger.

Men om jag får säga en sak som är bra och som jag faktiskt kan skratta åt är detta: Jag ska gå ned till 66 kg till den 1:a april. Vad vägde jag idag? Jo, 66,8 kg!! Det är väl bra ändå?
Känns som om jag har krympt min magsäck. Är inte alls lika stor i maten längre. Håller mig i skinnet och fy tjyven vad skönt det är att ta på sig jackan/kappan och känna att den inte stramar överallt längre.
Skägget som alltid ska överdriva har tappat TJUGO KILO på ett år! Helt overkligt. Han var ju inte ens direkt tjock innan heller. Översätter man det till mig är det som om jag skulle gå ned till 51 kilo. Vilket benrangel. Inte snyggt. Jag är nöjd om jag hamnar på 65. That would be great.

Dagens låt: Lilla fågel blå - Staffan Hellstrand.
Hörde den i bilradion i morse och blev lite lipig. Det är en så sorglig låt och jag tror mig veta att den handlar om Staffans bästa kompis som blev sinnessjuk. Tänker på Magnus S som nyligen dog. Hur han, som liksom Staffans kompis också var "så poetisk", blev konstig i huvudet bara så där och hur han brukade kalla mig för Blå fågeln. Märkligt.