Det var väl ingen konst!

Solen skiner. Lillfisen är på kalas på Monkeytown. Det betyder att vi har tre timmar att slå ihjäl. Vad göra? Åka skridskor förstås! Solen skiner ju!
Wendy och jag packar med oss skrillor och hjälmar och drar till Liljeholmen där vi möter upp Stefan och hans syster Katta. Vi tar sikte mot Vättern.
Långt, långt från land ser vi att det är fin, blank is. Innan vi kommer dit måste vi dock ta oss över all krossad gammal is (cirka 150 meter?) med SKRIDSKOR på fötterna. Mission Impossible 4.
Wendy och Katta knatar på som om de aldrig gjort något annat. Jag och Stefan ramlar, blir liggandes, skrattande så tårarna sprutar. Folk som är ute på sin söndagspromenad måste stanna upp och titta. Vi ser antagligen helt förskräckligt komiska ut. Vi kommer liksom ingenstans. En snäll människa kommer gående på isen och undrar om hon ska hämta våra skor där borta på stranden så vi kan gå med dom istället? Vi nickar snabbt samtidigt som vi tittar på henne med våra hundögon.
Fem minuter senare tackar vi hjältinnan. Får på oss våra vanliga skor och börjar gå med skakiga ben ut mot blankisen. Det knakar under våra fötter. Ska isen spricka nu? Jag är skitskraj och ropar ut mot Wendy och Katta att vi inte vågar gå längre.
"Mäh!! ropar Katta. Isen är ju jättetjock!!
Okej, hon har antagligen rätt. Vi stolpar vidare och det är då det händer. Isen börjar mullra. Det hörs en gigantisk SMÄLL, det låter nästan som om en bomb briserat. Jag blir helt paralyserad. Vi är jättejättejättelångt från land och min lilla dotter är långt, långt där ute. Panik..panik...få inte panik...PANIIIIK!
Som väl är så drabbas Katta också av lätt panik och de börjar springa mot oss (de har fortfarande skridskor på fötterna). Min puls är skithög och jag skakar. In mot land. IN MOT LAND!
Vi tar oss in. Liksom många andra som också har hört det hemska knaaaket. Fy, fasen. Det här var vardagsdramatik det.
När vi lugnat ned oss så bestämmer vi oss för att ta oss in till isen vid kanotklubben i Jönköping istället. Vi gör så. Solen gassar, himlen är blå och ute på isen vid viken vimlar det av folk. Vi snörar på oss skrillorna igen och beger oss ut. Isen är blank och fin och stundtals ser vi ända ner till botten. Gud, så häftigt! Jag kan åka! Och jag gör det på Vätterisen! Jag vill börja åka långfärdsskridskor! Tänk att snöra på sig långfärdsskridskor, packa en ryggsäck och sedan ge sig iväg och skrinna mellan exempelvis Huskvarna och Jönköping - stanna till nånstans och plocka fram sin medhavda matsäck. Så himla härligt. Så får det bli.

Sammanfattningsvis: Idag har jag känt både skräck och lycka. Det sistnämnda var bäst. Helt klart.

Dagens låt: I'm alive - ELO.
Det är när man gör saker som man nästan aldrig gör annars som man känner sig levande. Levande och glad. Levande och glad och lycklig. Måste se till att hitta på mer sådana saker.....Kanske vinterbada...åka slalom...köra båt...hoppa fallskärm...ha ha vilket skämt. Fallskärm? Jag? SÅ levande behöver jag inte känna mig. Där går liksom gränsen.