Anhörig - på liv och död

Kristine kyrka. Inte direkt ofta man är där om man säger så. Men igår gick jag iallafall dit med lite nervösa steg. Ville så gärna se Elisabeth Ohlson Wallins nya utställning. Öppnar kyrkporten. Öppnar en tung port till. Kommer in i kyrkan. Blir helt överväldigad. Vilken fantastisk miljö! Känner mig nästan religiös och funderar på om jag kanske skulle ta och utbilda mig till präst bara för att sekunden senare inse att då måste man ju stå inför en massa människor och tala. Gillar jag inte. Men nu är jag helt ensam i denna jättelika, andäktiga lokal. Utställningen!
Stora bilder/tavlor på dödsmärkta människor. Det är mamman som har cancer som
är omgiven av sina söner och sin man. Det är den tjugoåriga tjejen som har noll hårstrån på huvudet som står jämte sin kille. "De älskar varandra så mycket" står det. Det är kvinnan som har helt gulfärgat skinn som nyss har opererats. Hennes kostymklädde man står bredvid sjuksängen och håller henne i ena handen och en portfölj i den andra. Jag som är så löjligt lättrörd får verkligen stålsätta mig för att inte bryta ihop.
Att ruskas om inne i en stor kyrka var faktiskt precis vad jag behövde denna måndagsförmiddag.
Min familj är frisk. Jag är frisk. Jag har hår på huvudet. Min hud är blek men inte gul. Jag lever. Vi lever. Vi borde vara så inihelvete tacksamma. För just det.

Dagens låt: Ride a white swan -T.Rex.
Vi ska inte rida på en vit svan idag men vi ska gå och titta på en svart svan. Skägget. Jag. Balettfilmen Black Swan. Mmmmmm.