Efter att ha varit anställd i femton år på ett och samma ställe sade jag upp mig år 2008 och sedan dess har mitt liv tagit sig en ganska så mycket osäkrare vändning. Jag har inte vetat från månad till månad hur mycket pengar som ska komma in. Det har varit ett svajigt liv, ja - men samtidigt ett friare, intressantare och faktiskt bättre liv. Livet är inte stöpt i samma form längre. Det har blivit lite hipp som happ. Jätteskönt. Ta bara som den här veckan. Måndagen är ledig. På förmiddagen får jag ett telefonsamtal från Livs mamma Lena på dagiset här runt knuten. "Kan du jobba mellan 8-16.30 imorgon?" Jäpp. Klart jag kan. Hela tisdagen går därför åt till att torka snoriga dagisbarn, byta blöjor, ta på och av kläder. Idag, onsdag, hade jag som vanligt tid på särskolan. Det är liksom spikat och fast. När jag cyklar hemåt efter att ha ägnat arbetsdagen åt att hjälpa Kevin att rita ett K och att tjata om att kläder ska på och av så ringer mobilen. Det är Johan på Trafikradion. "Kan du hoppa in akut i eftermiddag?" Klart jag kan. Hinner bara hem en snabb vända, öppnar beskedet om årets deklaration och sedan sätter jag mig i bilen med världens bredaste smajl. Efter tio minuter är jag framme på den tredje arbetsplatsen på två dagar. En helt annan miljö. Inget snor, inget kladd, inget tjat. Bara hörlurar, datorer och mikrofoner. Ljuvligt. Att någon dessutom dukat upp två långbord fullsmockade med cd-singlar som rensats ur ser jag som en ren bonus. Plockade med mig säkert 30 singlar hem. Tänker på skatteåterbäringen. Ler hela vägen till sängen. Det är stort.Dagens låt: Spårvagn genom ljuva livet - Eldkvarn. Att rå sig själv. Inte ha A-kassor, försäkringskassor eller arbetsförmedlare i bakhasorna - incredible skönt. Det är så nära man kan komma det ljuva livet. Tro mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar