Utan ben i Jönköping

Stefan och jag har varit ute på shoppingrunda och nu är jag hemma på hans gata för att lämpa av honom. Medans vi säger hejdå så slänger jag en blick i backspegeln. En man. En rullstol. En trottoarkant. VÄLT! Jag, vi, rusar dit för att hjälpa den stackars mannen som fallit rätt ut i gatan.
Mannen har inga ben. Han är enormt, skäggig och smutsig. Han har kissat ned sig. Vi lyfter upp honom i hans superäckliga rullstol. Han tackar och rullar vidare. Vi går mot bilen igen. DUNS! Mannen har vält igen (jag glömde säga att han var skitfull också) och nu har han slagit i bakhuvudet.
Rättrådige Stefan ringer efter hjälp. Till polisen. När mannen hör det blir han jättearg.
Stefan förklarar att vi inte kan lyfta upp honom igen och jag påpekar att "du har ju kissat ned dig också" och att han måste ju för sjutton ha hjälp.
Efter en kvart kommer polisen. De säger hans namn, han är tydligen känd och nu får han poliseskort till fyllecellen. Utan ben. Nedkissad. Smutsig. Mänsklig misär i kubik.
Det värsta är att jag vet vem mannen är. För x antal år sedan var han butiksföreståndare för en butik på Tändsticksområdet. Jag vet att han fick sluta efter att ha förskingrat pengar och efter det gick det tydligen helt åt helvete. Jobbet hejdå, benen bye bye. Karma?

Snart har ett dygn passerat men jag kan inte sluta tänka på honom. Aldrig att jag skulle kunna jobba med misär i olika former. Aldrig. Jag tar åt mig för mycket. Jag skulle ha svårt för att kunna skratta och vara glad.
Misär får andra ta hand om. Det får bli bilar och trafik och älgvarningar för min del istället.

Dagens låt: Legs - ZZ Top.
Exakt hur kul kan det vara att ha två stumpar istället för två ben?
Inte klaga på celluliter, ytliga blodkärl och lätt hjulbenthet mer. Jag har två ben! Jag kan gå. Springa! Hoppa!
Vi tvåbenta har all anledning i världen att vara tacksamma.