Jag gjorde det!

När klockan var halv tre på lördagen så sms:ade jag till Sara om att det kändes som om jag var på väg till min egen avrättning. Hur kunde jag vara så urbota dum att tacka ja till Stadskampen? Jag/lekar? Jag/lekar inför publik? En ytterst ovanlig för att inte säga unik kombo. Men nu hade jag iallafall tackat ja och kl.15 var det samling på Rådhustrappan för Team Huskvarna under ledning av kommunalrådet Elin Lagerqvist. Jag var den första som kom. Förstås. Hann bekanta mig lite med Elin innan stadsbyggnadsnämndens ordförande och långa farbror HFF-tränaren kom. Lika långe Hasse Pettersson på P4 dök upp han också och nu var det dags att komma på en hejaramsa.
"Vi skulle ju kunna ta Huskvarnasången?" försökte den äldsta damen i församlingen .
Huskvarnasången som ingen kan alltså. Nej, nej, nej.
Jag tänkte och tänkte och så klämde jag ur mig:
"Jönköping och Gränna - ni kan vänna! Huskvarna, Huskvarna, ho ho ho!"
JA! DEN TAR VI! sa alla unisont. (jag mös till lite).
När den sista deltagaren kom, hotelldirektören, var det dags att ta sig in på backstageområdet. Kändes lite pirrigt. Vi skulle ropas upp på scen en efter en och när man väl stod på scenen, vilket inte alls var så nervöst, så var det dags för första tävlingen. Alla i hela laget skulle ta sig igenom en cykelslang.
Jönköping var bäst. Förstås. Efter det här svajiga nederlaget så skulle vi förflytta oss till hotellplan. Tävling i Segway och snålsbilsrally. Jag kunde tänka mig att köra rally (jag kanske inte ser ut som en som kan köra bil och rally men jag är fan bäst på det) men då var det hotelldirektören som bara armbågade sig fram och mer eller mindre knuffade undan mig. Så kom vi sist i den grenen också. Jävla dirre!
Något dämpade och slokörade tog vi oss sedan till idrottsarenan. Där fick vi skruva ihop ett IKEAbord och två stolar på tid. Jättekul! Vi kom tvåa. Jönköping var sämst - rent utav pinsamt kassa.
Nästa gren gick ut på att springa stafett och hämta delar som lagen skulle bygga ett stadigt torn av. Detta var också ett roligt moment men lite pinsamt att springa som en dåre inför publik (det var ganska många som glodde på oss nu) och känna hur magen skumpade under den vita, fula lagtröjan. Vi vann. Överlägset!
Sista grenen var att hela laget skulle stå på två skidor. Först i mål...vilka var det? Vi! Vi var typ fem minuter bättre än de andra två lagen. En extrem utklassning!
Adrenalinpåslaget efter dessa sista två grenarna - jag vet inte vad jag ska jämföra det med. Det kändes som om jag skulle kunnat rusa upp på scenen själv och leda en timmes allsång eller nåt.

Nu blev det ingen allsång. För Jönköping vann och vi kom "bara" tvåa. Men hur är det nu ungarna brukar säga igen?
"Ettan förlorade, tvåan vann, trean tappa' byxan och fyran försvann...till godisland"....

Dagens låt: It's a heartache - Bonnie Tyler.
Fast headache då. Guuuud, vilken spänningshuvudvärk jag hade hela lördagen innan Stadskampen drog igång. Den var makalös. Idag, två dagar senare har jag ont i hela kroppen fast mest i mina lår. En totalt otränad person som deltar i Blodomloppet och stafetter och skidåkning under en och samma vecka kanske får det?