När jag var yngre och flyttade till min första lägenhet hade jag en lapp ovanför sängen där det stod "Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste jag att de var livet". Det tyckte jag var fint och smart. När jag flyttade ihop med mannen kastade jag den där gulnade lappen men idag kom jag att tänka på den igen.
För idag har det varit en sådan där totalt meningslös, skittrist dag som man bara vill glömma. Och hur många sådana dagar har man inte haft egentligen under ens torftiga lilla liv? Alldeles för många. Men det är dom som är livet. Också. Livet är tydligen gapiga, skrikiga ungar som bråkar. "Har han fått en glass? Då ska jag ha en också!! Buhä Buhä Buhä" gånger 2.000.000. Det är då man får ta ett steg tillbaka och tänka saker som att "jamen, de är ju friska iallafall" samt "jamen, det är ju bara femton år tills de flyttar hemifrån" samt "jamen, man kan ju alltid lägga in sig på ett mentalsjukhus".
Nu tar jag och glömmer den här dagen. Imorgon börjar livet. Kanske.
Dagens låt: Those were the days - med Mary Hopkins. Det känns hemskt - men ibland saknar man den där singelsolorajtantajtantiden. Ingen man, inga barn. Bara en sketen katt. Om jag var lyckligare då? Svar: nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar