Enough is enough

Har precis blivit av med ett problem. Ni vet den där energitjuven jag babblade om för ett tag sedan....det verkar som om mitt telefonsamtal till henne från i fredags kl.07.15 tog skruv. Efter att ha haft en superstressig morgon där mina nerver låg utanpå efter att ha fångat in och dödat SJU larver i köket så brast mitt tålamod när hennes barn plingade på kvart över sju. Fullt påklädd med ytterkläder var han. Totalt opåklädda var vi. Det var då min stubintråd brann upp.
Jag slängde mig på telefonen.
"Klockan är bara kvart över sju! Ska han stå här i över tjugo minuter medans vi gör oss i ordning?"
"Min klocka visar 7.25...."
"Då går den fel! Du får ta och synka dina klockor. Fortsätter det så här så får han inte åka med oss till skolan nåt mer. Jag mår faktiskt pissdåligt jag också. Av den här stressen!"
Gud, så skönt det var att få ur sig lite sur galla.
Jag har två barn, tre olika jobb, ett ordförandeskap, hundranittiotre olika tider att passa, tre barn att hämta och lämna. Hon = ett barn, inget jobb, bara bidrag, cigaretter och bingo att tänka på. Det gör mig VANSINNIG!
Jag är ta mig fan ingen social inrättning. Jag vill gärna vara snäll och hjälpa till men jag vill gärna ha nån form av uppskattning. Bara ett enkelt litet tack blir jag glad av.
Ibland är det skönt att få nog. Och det har jag fått nu.

Dagens låt: Kids - Robbie Williams.
Fast jag tycker förstås synd om honom, hennes barn. Tänk att växa upp med den inställningen att "det får alla andra fixa - jag har bara en massa rättigheter. Inga skyldigheter".
Fy farao för vissa föräldrar alltså.