Varken min man eller jag är Ernst Kirchsteiger

Igår drabbades vi av stora rensa-kasta-köp-nytt-hysterin. Vi har nämligen ett litet rum en trappa ned. Det är där vi har datorn bland annat. Datorn har stått på världens i särklass fulaste skrivbord med lådor och handtag som fattades och en ful grå laminatskiva ovanpå. Usch, mina ögon värkte varje gång jag tvingades titta på det. Snett bakom fulingen stod en gammal röd bäddsoffa anno 1945. Skitful, dammig och äcklig den med. Nämnde jag skrivbordsstolen? Inte? Den var i vit plast med en grå dyna som ett barn, vårt dessvärre, spillt Risifrutti med blåbär på. Sådana fläckar går inte bort i en handvändning kan jag lova. Det har varit att sitta på fläckiga stolen och gnugga baken i blåbär varje dag. Tills igår. Då åkte skitmöblemanget ut. Kuddar, mattor, bokhyllor försvann på vägen. Skönt!
Upp till IKEA. Vi är extremt snabba när vi ska handla. Vi bara roffade åt oss ett litet praktiskt databord och den billigaste kontorsstolen. Sjuhundranånting gick kalaset på.
Hem. Skruva, skruva, svära, hamra och så var det dags att starta operation inredning.
Eftersom datorbordet var så litet så upptäckte vi att vår dataskärm hade ett djup på en sisådär två meter. En riktig bulldator! Det såg inte klokt ut. Och alla sladdar som gömdes bakom förra fulbordet blev nu plötsligt synliga och modemet hänger och slänger på väggen. Och jag fick musarm efter en halvtimme vid datorn! Jag sitter så kackigt - innan satt jag liksom vriden snett (inte ergonomiskt för fem öre)och jag har inte haft minsta känning i arm eller axlar. Men nu... sjuhundranånting kronor senare värker det.
Hoppas att det bara är en vanesak. Annars åker nya möblerna ut på Blocket och så får jag väl åka till Erikshjälpen igen och inhandla ett gammalt skrivbord. Skulle ju rent av kunna byta upp mig till ett från 50-talet.
Aj. Nu måste jag sluta. Verkligen.