Hamnar framför Facebook - det är lätt att man gör det några timmar om dagen, och man häpnar över ens så kallade vänner och bekanta. En manlig bekant som vi kan kalla PJ bara jobbar och tränar. Det är det enda han gör. Står det inte @gym på hans statusrad så står det att han jobbar. Roligt liv. Nu tyckte PJ iallafall att den där träningen äntligen gett resultat för nu hade han tagit kort på sig och sin atletiska kropp och lagt ut för allmän beskådan. Kommentarerna lät förstås inte vänta på sig: "Vad fin du är!", "Vilken kropp!", "Synd att du är gay!".PJ ser otroligt ledsen ut på bilderna. Men det är det ingen som säger något om.
En annan kvinnlig bekant som vi kan kalla Katta, eftersom hon heter det, har lagt ut bilden här ovan och kommenterat den med ett "Hoppsan!". Hon tycker alltså att han är snygg? Med dom fula wt-brallorna? Med kedjor (!)?
Jaha. Ja, ja, smaken är som sagt var som baken. Den där inoljade typen hade jag inte velat ha om jag så finge betalt för det. Muskelstes - tack, men nej tack.
Nej, ge mig en blek, ranglig man istället. Joey Ramone - där har du min drömgestalt.
Hellre sparris än biff! Mums!Dagens låt: Rockaway beach - Ramones.
Håller på med Bengt Ohlssons bok om Johnny Ramone. Ingen smickrande bild man får av ens gamla idol Joey där. Han verkade ju oerhört skum och störd.
Fast häftig sångröst hade han. Och stil! Och fina ben!
Håller på med Bengt Ohlssons bok om Johnny Ramone. Ingen smickrande bild man får av ens gamla idol Joey där. Han verkade ju oerhört skum och störd.
Fast häftig sångröst hade han. Och stil! Och fina ben!
3 kommentarer:
Det är ju en roman, så man ska väl inte ta allt för sanning. Men visst var det en skön samling typer i Ramones, den ene mer störd än den andre. Johnny var ju ett riktigt praktarsle, Joey minst sagt psykiskt instabil och så Dee Dee som knarkade bort det förstånd han hade. Trummisarna räknas liksom inte, det är väl för att de inte var så borta.
Men jag gillade boken! :-)
Boken är bra - men jag funderar hela tiden på hur det förhåller sig. FÅR man verkligen dikta ihop någons livshistoria bara sådär?
Kände nog lite så också. Samtidigt så är ju det mesta av tillbakablickarna sådant som var mer eller mindre offentligt redan innan.
Däremot just själva sjukdomen och livet runt den undrar man ju hur mycket han egentligen vet. Det känns alldeles för detaljrikt för att vara helt uppdiktat.
Skicka en kommentar