Jättebebis, tack!

Ja, dom där jävla mysoverallerna är säkert JÄTTESKÖNA men om nånting är JÄTTESKÖNT så är det med all säkerhet JÄTTEFULT också. Det bara är så. Typiskt.
Nu till dilemmat: Jag har två stycken mindre människor där hemma som tjatar hål i huvudet på mig om detta plagg.
"Vi vill ha onepiece!" låter det på morgonen.
"Vi vill ha onepiece!" låter det på eftermiddagen.
"Vi vill ha onepiece!" låter det på kvällen.
Försöker sätta mig in i problematiken. Vad var det jag ville ha när jag var yngre? Tjatade jag om något plagg som jag ville ha till varje pris?
Kommer inte på en endaste sak. Möjligtvis ett par Gul&Blåjeans då men jag har för mig att det slutade med att jag fick ärva ett par av Madde och så var den saken utagerad.
Så nu sitter det här veliga mammaexemplaret framför Tradera och Blocket och letar febrilt efter sparkdräkter eftersom att de nya är skiiitdyra.
Bilden: Grå onepiece med lila detaljer för endast 150 pix på Torpa här i Jönköping. Ska jag slå till?
Problemet är bara det att kommer jag hem med en onepiece till den ena så kommer den andra att flippa ut. Utflippade små barn till mamma med känsliga öron = inte önskvärt.

Får se hur jag gör. Det är hårt att vara förälder. Hårt och svårt.

Dagens låt: All I have to do is dream - Everly Brothers.
Jag drömmer detta natten mot söndag:
Är ute på en sjö. Det är is. En i mitt sällskap ramlar i. Jag kan inte förmå mig att hoppa i för att rädda den personen. Det får någon annan göra.

Wendy drömmer detta natten mot söndag:
Vi är på Liseberg vid Flumride och Mille ramlar i vattnet. Jag är tydligen för trött för att hoppa i så det får Wendy göra istället (!!!). Herregud. Behöver jag säga att Wendy vaknade gråtandes?

Vad är jag för en människa egentligen?