Man kan bli tokig för mindre. När jag i januari fick mitt nuvarande vikariat på särskolan blev jag så himla glad. ÄNTLIGEN ett jobb där jag trivs och där jag vet att jag får vara kvar en längre tid. Hinner inte ens sopa bort flinet från mitt fejs förräns jag får ett mejl från stället där jag helst av allt vill jobba. Ett mejl där det står att "jag kan få börja vikariera lite då och då. Om jag fortfarande vill". Aaaargh.När jag får reda på att vikariatet på särskolan blir ända fram till skolavslutningen så får jag samtidigt veta att jag fick kontorsjobbet på kommunen som jag sökte.
Klart man blir glad om kommunen vill ha en liksom. Två dagar senare (idag) ringer mobiltelefonen när jag har mellanmål med mina elever. Det är från gratistidningen som jag frilansade för i ett år. De som inte har hört av sig på nästan lika länge.
"Nu blir det en massa jobb här framöver i vår och då kom jag att tänka på dig. Skriver du fortfarande?" undrade tidningens ägare.
Aaarrggh. Igen. Jobbar man heltid inom kommunen så gör man. Då hinner man varken med skrivande eller radiokåserande. Eller nåt annat heller för den delen.
Så fucking jäkla typiskt!
Men tidningen finns säkert kvar efter den 1/9 och det andra stället likaså. Jag får intala mig det. Mina nerver.....
Dagens låt: Crazy train - Ozzy Osbourne.
Nu åker vi tåg här. Höghastighetståget X2000. Dagarna, veckorna, månaderna bara rusar förbi. Snart är man 65. Längtar man eller längtar man dit då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar