Jag kommer sakna er också!

Nu är det över. Jag har slutat på särskolan. Det känns vemodigt och hemskt. När jag satte mig i bilen och körde hem efter sista arbetsdagen hade mina ögon behövt vindrutetorkare. Ska jag aldrig mer få träffa alla dessa sköna typer?
Igår blev jag avtackad inne i klassrummet. Det var jag, pedagogen, en elevassistent och tre elever.
Läraren höll ett litet tal och sedan frågade hon om eleverna ville säga något till mig eftersom jag skulle sluta jobba hos dom.
"Du ska få en blomma" sa Emma.
"Du är en jättefin tjej. Du är så snäll. Jag kommer sakna dig jättemycket!" sa stora, klumpiga, härliga Sandra och när hon sa det så började jag lipa.
Peeter sa ingenting men jag vet att han kommer sakna mitt visslande på honom, att jag visar honom olika hårdrockslåtar på Youtube och så vidare.
Fina, fina, speciella barn. Hur kan det vara ett lågstatusjobb att jobba med er barn som har funktionshinder?

Mitt nya jobb kommer innebära att jag sitter och bläddrar i papper och pratar i telefon. Och för det kommer jag få mycket mer betalt än om jag tröstar Felicia som snubblat eller om jag hjälper tolvårige Kenny att räkna till tio.
Världen är snedvriden.

Dagens låt: Crying - Aerosmith.
Jag tror aldrig att jag har bölat så mycket när jag slutat ett jobb som nu efter detta. Vad har jag gjort? Om jag hade velat så kunde jag ju varit kvar till mitten av juni. Men det finns väl nån mening med allt det här. Det är iallafall vad jag hoppas och tror.