Summa sidvisningar

tisdag 29 november 2011

En tråkig indian


Igår var det så äntligen dags. Jag och Bittan masade oss iväg till Folkets Park för att vara med på en medial föreställning med Jörgen "Spöket" Gustafsson. Känd från tv. Ni vet de där "Det okända" och "Förnimmelse av mord".
Vi var ganska många som var nyfikna på honom. Kvinnor kanske jag ska tillägga för i publiken var det kanske 142 sjalbeprydda kvinnor och typ åtta män.
Nåväl. Skit i det. Jörgen började iallafall babbla lite lätt om hur kvällen skulle arta sig och plötsligt bara sådär hade han kontakt med en ande.
"Hm. Hm. Hm? Okej. Jag känner att jag har kontakt med en man här. Jag skulle vilja säga att han är något längre än jag och lite kraftigare. Han har något mindre med hår än jag och jag skulle vilja sätta hans ålder till någonstans där vid pensionsåldern."
Och så riktade han sig till en kvinna med glasögon på rad fyra samtidigt som han fortsatte snurra om att mannen hade jobbat kanske i det kommunala, kanske inne, kanske ute, kanske jobbat med händerna, kanske på ett kontor.
Lite svävande tyckte jag. Om nu en ande vill ha kontakt med en person genom ett medium så kan väl anden säga "Jag heter Sonny Bäckström och jag jobbade på Electrolux med dammsugare. Jag vill ha kontakt med Eivor. Hon har eksem i ansiktet och sitter längst ut där nere på sista raden".
Tycker jag då då men jag är ju inte det minsta medial så jag kanske ska hålla klaffen.
Ytterligare fem personer från... den andra..brr..scary...sidan kom till Jörgen och alla var gamlingar som dött av hjärtinfarkter och alla var de "lite finurliga".
Det hade varit uppfriskande om Jörgen fått kontakt med, låt säga, en smällfet man med stort ilsket rött hår, jättestarka glasögon och sjömansskägg. Nu lät alla som vilken person/gamling som helst liksom.
Efter pausen blev det frågestund och en av höjdpunkterna där var när en tjej ställde sig upp och frågade "Det finns ju människor och djur....Finns det skogsväsen?"
Då fick man kväva en fnissning. Liksom när Jörgen förklarade att när man är barn så har man ju ofta en låtsaskompis och den är ju alltid ett barn - inte en gubbe eller en tråkig indian eller så. Ha ha ha!! En tråkig indian! Visst lät det kul? Indianer ÄR ju tråkiga.
Efter tre timmar och tio minuter så tassade Bittan och jag iväg. För när Jörgen började prata om sina nya tänder som han fått av Försäkringskassan tyckte vi helt enkelt att det räckte så.

Jörgen får 4 foliehattar av 10 i betyg av mig.
(Nu låter det som att jag inte tror på det här övernaturliga. Det GÖR jag. Det är bara det att jag har lite svårt för JG).

2 kommentarer:

Anonym sa...

HA, HA, HA, herregud vad bra du beskriver det hela. Du har ett fantastiskt minne för detaljer.

Var det ingen som knackade på dig i natt...;)?
//Tuppen

randigkatt sa...

Nix. Och jag vaknade inte klockan tolv på natten och hade panikångest. Fast så kände jag ju inte den där Bernt heller....