Varför är man så pinsam ibland? Förra lördagen var jag nere på Kulturhusets välbesökta loppis. Inne i den mindre salen var det som vanligt knökafullt med folk. Plötsligt kände jag att någon tittade på mig. Jag tittade till på personen som stirrade men konstaterade snabbt att det var ingen jag kände. Eller förresten....var det inte det? Jomen, det var ju han, Johan, som jag en gång åkte moped med mitt i natten.- Hej! säger jag. Jag kände inte igen dig utan hår!
Till saken hör att Johan hade fint brunt lockigt halvlångt hår då, 1990 eller när det nu var vi åkte moppe. Och nu, 2008, hade han visserligen hår kvar men det var inte så värst mycket, långt, lockigt eller brunt. Snarare fisgrå stubb.
- Nähä, svarade stackaren och skrattade till lite nervöst.
G U D vad jag önskar att jag kunde backat bandet och åtminstone bitit bort min egen tunga innan jag yttrade den klöka meningen.
Tänk om han hade sagt något lika taskigt till mig. Typ "Hej, oj, jag kände inte igen dig med alla rynkorna!"
Johan B, förlåt om jag sabbade din lördag helt. Det var inte meningen. Verkligen inte. Förlåt.
Dagens låt: Hair of the dog - Nazareth.
Fast visst - han kanske inte hade tappat håret? Han kanske bara hade fegat ur och klippt sig kort? Vad vet jag. Har dock aldrig förstått grejen med killar som verkligen HAR hår och så går de och snaggar sig. Det borde vara lag på att man inte får göra så. Undantag: Tunt hårdrocksludd, stripiga testar samt ishockeyfrisyrer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar