Knark är gottis

Jag är en knarkare. Totalt beroende. Jag VET ju att drogandet är dåligt för mig och att jag förmodligen kommer att dö en alldeles för tidig död - men jag har noll karaktär. Kan bara inte sluta. Nu har jag varit chipsknarkare ända sedan den där dagen då min egna sugardaddy Björn (min storebror) kom hem med en hel kasse med chips från affären där han jobbade. Chipsens datum hade gått ut. Men vad gjorde det? Grillchips, dillchips, vickningschips och vad de nu hette på 70-talet - alla gled förvånansvärt lätt ner i min lilla sjuåriga matstrupe. Jag var fast! Chips - det godaste på denna jord!
Så till detta aber. Aber. Men. Jag och Skägget har ju fläskat på oss lite så nu, när nya årshelvetet är här med alla sina krav och måsten, så sa vi att vi skulle tagga ner med ätandet. Vi kanske inte skulle äta chips varenda helg? Aber. Idag är det fredag. Fredag som är DEN STORA CHIPSÄTARDAGEN. Jag har försökt strama upp karaktären men redan vid lunchtid idag så började min hjärna älta. "Jag ska iallafall äta chips", "Jag måste ha chips", "Får jag inga chips ikväll så kan jag lika gärna sluta leva". Och så vidare.
Skägget kommer att surna till. Men jag har bestämt mig. Chips får det bli. Och lite härlig dipp till det. Finemang. Det ska vara gott att leva.

Dagens låt: Be mej aldrig - Wilmer X.
Du kan be mej sluta feströka. Du kan be mej sluta blogga. Du kan be mej sluta leka med mina barn. Men be mej för farao inte sluta upp med chipsen. Okej?