Lika vackert hår som...

När jag var liten och inte hade någon egen vilja (innan jag fyllde sex år typ) så hade jag alltid kortklippt hår. Riktigt kort alltså. Nästan stubb. Jag såg ut som en liten pojke och jag vet och minns att mina föräldrar alltid fick säga det till folk som kom i vår väg. Att jag var en flicka. Jädra korkat av dom. Om de äntligen hade fått en dotter så kunde de väl för farao ha klätt henne i klänning och rosetter och låtit håret växa på den stackars pojkflickan. Eller?
Jag antar att det är denna traumatiska barndom som ligger till grund för mitt behov av långt hår.
Jag har ju alltid haft långt hår ända sedan sju-åttaårsåldern. Nu är man ju snart medelålders men jag har banne mig inga tankar på att klippa mig kort. Även om gudarna ska veta att jag skulle behöva det eftersom jag har samma hår som Lemmy på bilden. Helt platt, stripigt och omedgörligt. Egentligen hatar jag det. Skulle jag drabbas av plötsligt håravfall skulle jag visserligen drabbas av panik till en början men sedan så skulle jag glatt gå och prova ut en schysst peruk. En peruk där hårstråna alltid ligger militäriskt i ordning och där grå tingestar plötsligt inte tenderar att hoppa upp.
Imorgon ska jag till frissan med min skalp. Det ska klippas och färgas och efter två timmar med information om behovet av att använda balsam, samt frågor som "Vill du att jag klipper lugg?" och "Vad jobbar du med?" så kommer jag antagligen att springa hem med svansen mellan benen och lipen i halsen efersom jag kommer se ännu fulare ut. Ful och fattig eftersom de alltid passar på att råna en innan man går därifrån.
Jag återkommer i denna sak som ni kanske förstår.

Dagens låt: Overkill - Motörhead.
Om man ändå kunde matcha striporna med lite vårtor och en äkta whiskeyröst då då. Det hade varit fint det. Fast det kanske inte verkar lika "intressant" om det handlar om en kvinna. Men män - de kommer minsann igenom med det mesta. Orättvist. Bu.