Kyrkan och jag

Kom precis att tänka på en sak. Finns det några söndagsskolor kvar? Jag har ett svagt minne av att jag gick i söndagsskola på 60-talet. Lokalen var belägen i en källare på Duvgatan 7 på Österängen och det enda jag egentligen kommer ihåg från detta event är att söndagsskolefröken en gång bjöd oss på några kex som såg ut som fingrar. Och att jag då tänkte:
"Är det J E S U S fingrar vi ska äta?".
Undrar vad skolan gick ut på? Att bli tjenis med Gud och gänget? Egentligen är det ju konstigt att man inte är hyperreligiös och knäböjer och ber tre gånger om dagen efter all tid man tillbringat i kyrkor. Jag gick på Miniorerna (gjorde en snygg t-shirt med texten "Love cat" vilket betydde I love cats), Juniorerna (jag fick spela huvudrollen i Dummerjöns), scouterna (vi åkte på något slags läger med en ledare som hette Enis, gissa vad han fick heta. Vår rubbade scoutgrupp gick vilse och fick inte vara med och bygga ett lä där vi skulle sova. Åt kokta makaroner. Längtade hem till varm toalett samt chips).
Det var kul tider. Men 1989 gick jag ur Statskyrkan och sedan dess har man bara varit i kyrkan på begravningar.
Nu har jag ju egna barn och det skulle kännas tryggt att stoppa in dom i någon religiöslight församling där de kan göra egna t-shirttryck, kanske repa med ett band och dricka sitt första vin. Nattvardsvin såklart.

Dagens låt: Losing my religion - REM.
Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder - står min lycka i Guds händer.......
Hm. Mina föräldrar är verkligen inte religiösa men de lärde mig ändå den här aftonbönen som man skulle säga högt när man lagt sig i sängen där på kvällen. Det kanske var en kvarleva från deras egen barndom.....vad vet jag.