En sak har jag känt på mig sedan jag var liten. När jag dör så kommer jag dö av något som har med hjärtat att göra. Hjärtinfarkt. Hjärtattack. Det kanske är samma sak. Men ni fattar. Hjärtat alltså. Hur mycket stress, oro samt fet mat klarar en blodpump egentligen av? På dagarna så har jag en fysisk stress, det ska hinnas med tre biljoner saker, helst samtidigt och att sitta ner och koppla finns liksom inte i min världsbild. Det är fullt tryck på gaspedalen 90% av tiden. Och på nätterna tar den påfrestande psykiska stressen över kommandot. Jag vaknar fan i mig upp varenda morgon numera, halv fem är inte en allt för kvalificerad gissning, med hjärtklappning. Då har det undermedvetna satt igång med ältandet "Vart tog livet vägen?", "Vad ska jag syssla med när jag blir stor?", "Tänk om hit och tänk om dit", "Det kommer gå åt helvete" och ja, jag skulle kunna hålla på och rabbla upp fler frågor natten lång. Trist. Mycket trist. Jag har provat att ta en sömntablett, men alltså, dagen efter! Det kändes som om hjärnan var vadderad med ett tjockt lager bomull. Kände mig som en zombie. Så sömntabletter i all ära fast - tack, men nej tack.Jag får väl ta och skaffa mig ett gott samvete istället. Det ska ju vara den bästa huvudkudden har jag hört....
Dagens låt: Problems - Sex Pistols.
Jag behöver inte gå till en psykolog för att ta reda på var i problemet ligger. Dom pengarna sparar jag eftersom jag vet var skon klämmer. Det är ju det att jag inte har rutiner längre. Ingen fast instans att gå till. Men allvarligt talat så borde jag väl kunna känna mig stolt för att jag ändå har fixat det så här långt. Än har jag ju inte behövt uppsöka...usch, jag kan knappt säga det....ni vet det där som börjar på s och slutar på alen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar