Nästan som SpyBar

Mille klagade och lipade i måndagskväll. "Jag har ont i halsen!" för att en minut senare säga "Jag har ont i magen...jag vill inte gå till skolan...jag vill vara leeeedig!"
Jag: "Ja ja, men nu är det ju snart jullov och då är du ledig JÄTTELÄNGE. Såja, sov nu."
På tisdag morgon så fortsatte han klaga, nu lite lamare, och klart som korvspad att man inte tror på en sån himla usel barnskådis!
Iväg med honom till skolan. Två timmar senare ringer det från skolan.
"Mille säger att han har ont i magen. Det är nog bäst att ni hämtar honom."
Hämta hämta hem. Fram med febertermometern som sätts i armhålan (var tog de hederliga rumptermometrarna vägen? Tänk vilken pärs det var när man var liten och sjuk och man hade mamma fippplandes med en hemsk termometer i ändan på en. Brrr.)
38,2. Han är alltså sjuk. På riktigt. Det var inte spelat. Får en "dålig mamma" stämpel stämplad i pannan.
Två gånger spyr han. Rejält. Så nu går man här och känner efter. Kurrade det inte till lite i magen? Mår jag inte lite, lite illa? Har jag inte konstigt ont i kroppen?

Om tre dagar är det julafton. Just nu har jag mest en önskan om att vi alla ska få vara friska.


Dagens låt: Ungarded moment - The Church.
Vi ska till kyrkan ikväll. Det är, förstår ni, genrep av julspelet som tredjeklassarna håller i. Wendy skulle "bara" varit med i kören men nu har hon uppgraderats till HERDE eftersom Hanna tydligen är sjuk. Halleluja! Då blir det äntligen frid i vårt hus (hon har nämligen varit helt förstörd över att hon "aldrig får vara nåt"). Gud är god.