Två bagare och en smet

Suck. Pust. Stånk. Stön. Eller stöööööööön. Fasen vilket tufft jobb det är att vara förälder! Inte nog med att man ska vara kurator och fredsmäklare i klass med Hans Blix - man ska vara en bagare också. När barnen börjar skolan är det inte längre tongångar i stil med "är det någon som frivilligt kan tänka sig att baka?" Nix pix. Nu är det en ständigt svingande piska som viner runt öronen på en. "Baka bröd, bullar, kakor! Fyra påsar! Ska vara klart till fredagkväll efter kl.18! Basta!"
Jag kunde tänka mig en trevligare fredageftermiddag än som idag tillsammans med en dinkelfrallsdeg måste jag erkänna. Men frallorna blev okej. Jag lade dom i fina påsar, satte på snygga etiketter där innehållsförteckningen fanns med. Jag knöt röda band runt varje påse. Det blev så tjusigt att bröstet åkte ut, ryggen rätades upp och jag växte sisådär en centimeter på längden (hade jag ätit upp alla 20 så hade det nog handlat om en centimeter på bredden dock). När jag överlämnade de läckra skapelserna till klassföräldern så förväntade jag mig både ett falsettskrik av förtjusning samt en liten trumpetfanfar av pappan i familjen. Men både skrik och musik uteblev. Inte ens ett tack fick jag. "Jag skulle gärna vilja behålla kassen" sa hon snäsigt. Min Willyskasse ville hon alltså åt. Men eftersom hon varit så jäkla otacksam så sa jag räddhågset "Nehej, den måste jag nämligen ha själv!".
Ha ha ha. Nu är man verkligen en tant. Rör inte mina plastpåsar!

Dagens låt: We can work it out - Beatles.
Det löser sig, sa han som sket i vasken. Det mesta gör det i slutändan. Löser sig alltså.
Men nu det är fredag. Och kväll! Chipsenälsklingarna! Är ni redo att hoppa ner i min mage?