Tjoho. Pinsamma var vi här. Idag gjorde jag bort mig. Storyn ser ut så här:
Jag är ute på fyndarunda med mina barn. Vi dimper ner i caféet på Erikshjälpen. För att barnen ska hålla sig någorlunda i skinnet så har jag mutat dem med varsin glass. Mille tröttnar dock fort på sin strut. Han lägger den på bordet och hoppar ner på golvet. Eftersom han snart fyller tre år så kan han den ädla konsten att gå, spankulera, vandra, promenera. Men just i detta ögonblick lägger han sig ner på golvet och börjar krypa. Ser aningens efterblivet ut om man säger så.
"Hördu! ropar jag med allt för hög röst. Du KAN gå!!!!"
Precis i samma nanosekund kommer det en kvinna i rullstol rullandes. Hon tittar storögt på mig. Hon ser inte mitt krypande kryp som ålar sig fram längs golvet. Hon säger dock inget utan rullar vidare i lugnt gemak.
Vad sägs om den? Skämmigt eller skämmigt? Jag rodnar fortfarande.
Dagens låt: Är det konstigt att man längtar bort nångång - LENA ANDERSSON. Nej, inte ett dugg konstigt. Jag hade till exempel gärna befunnit mig på en lång sandstrand långt borta i Västindien ungefär vid kl.10.15 idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar