Ulf ringer fel

Telefonen. Jag hatar den. Jag älskar den. Att jag hatar den beror mest på att den alltid håller tyst när jag har noll att göra och alltid ringer exakt i samma nanosekund som jag sätter ner röven vid matbordet och för upp första gaffeln med mat till munnen. Då står telefonen långt ner på min saker-jag-gillar-lista. Att jag älskar den beror mest på att jag har så snygga telefoner. En röd kobratelefon som är astung har jag. Efter tio minuters snack så domnar armen bort. Men det är det värt. Vill man vara fin så får användaren lida pin, är ju kobrans slogan.
Den andra telefonen är en Dialog. Med snurrskiva för det ska det vara annars får det vara.
Idag, söndag morgon klockan 9 så ringer det. Jag springer fram och lyfter luren.
"Ja, det är Mirre", säger jag.
"Oj, men då har jag ringt fel!" säger en mansröst. "Väckte jag dig nu?"
"Nej, det är ingen fara" säger jag hurtigt.
"Jaha. Ulf Ulf heter jag. Låg du och sov nu?" säger Ulf Ulf (jäkligt udda namn måste jag säga).
"Nej. Men nu måste jag lägga på" säger jag för här börjar jag ana ugglor.
"Ja, hejdå!", får U U ur sig.
"Hejdå" säger jag och lägger på.
Brukar du presentera dig om DU ringer fel? Det gör baske mig inte jag. Karlar...de är verkligen roliga varelser.

Dagens låt: Telephone line - ELO.När jag var yngre så tyckte jag att det var skitkul att prata i telefon. Mitt rekord var nog med Lena - jag har för mig att vi pratade i fem timmar i sträck en gång!!! Snacka om telefonmaraton.