Alla lika olika - okej, men ge mig ett jobb nu!

Människor är olika och en himla tur är väl det. Jag måste säga att jag beundrar alla människorsom orkar ta sig till en fabrik varje dag, fem dagar i veckan, åtta timmar på ett hårt fabriksgolv, prata inte med någon, sitt inte ner, gör ditt jobb. Hur står dessa människor ut? Jag hade blivit knasig(are) efter tjugo minuter. Jag beundrar även mammor och pappor med småbarn hemma som vill och orkar vara dagispersonal. Vad är de gjorda av? Och hur mycket kan man älska barn egentligen? Eller gör de det? Idag har jag jobbat på ett dagis och jag kan ärligt erkänna att jag tycker det är pest att klä på tolv ungar sjutton olika klädesplagg och sedan kommer de in igen, dyblöta med två ton sand över hela outfiten och så ska man hänga in allt på tork och efter tre timmar ska de ut igen. I halvblöta kläder som nu dessutom luktar SURT. Blä!
Man undrar ju vad fan man har gett sig in på. Och varför tar jag inte tag i mitt liv och tar ett karriärkliv uppåt istället för neråt?
En väninna sa nyligen att "jag blir fan förbannad när jag tänker på att du jobbar på dagis - vilket resursslöseri!". Det var ju snällt sagt, men inget jag kan ta in. Jag blir bara ännu mer frustrerad över min situation. Att jag inte kan sluta upp med att vara så laaaaaam.
Käre gode Gud - eller Jesus som tydligen kommer till jorden MYCKET snart igen enligt pingstvännerna - om ni vill mig väl så ge mig ett vettigt jobb. Om ni fixar det så lovar jag att 1. Skaffa mig ett fadderbarn. 2. Aldrig mer döda en bananfluga eller silverfisk. 3. Bara äta en halv stor chipspåse i veckan.
Deal?

Dagens låt: Shiny happy people - REM.
Visst barn är roliga och de ger en mycket. Fast att höra på konversationer vid lunch som "Da jijjaj mojöttej" och "Min pappa har en snopp!" är liksom inte så givande i längden. ess uuuu ceee kå = suck.