Bensin i blodet

Lördagsmorgon. Solen skiner. Det är frukost i det fridfulla hemmet.
"Vad säger ni om att åka ut idag med den nya fräna bilen?"
"Vart då?"
"Vi kan åka till Vida Vättern och käka räkmacka."
"Hur långt är det dit? Jag vill inte ha räkmacka!"
"Inte jag heller. Hur LÅNGT är det?"
Redan här börjar man lacka ur. Jäkla ungar. Hade det varit JAG när JAG var liten hade jag gladeligen åkt två varv runt jordklotet i en så skitcool bil, men inte våra barn inte. De är luttrade och inget är riktigt kul. Sidovagn, sådär kul, motorcykel, nja, muskelbil, tja. Får vi titta på teve istället?
"Ungefär fyra mil."
"ÅH. Näääää. Det är så LÅÅÅÅNGT, jag vill hellre vara hemma eller leka med en kompis!" (sonen hänger mycket löst vid den här tidpunkten, jag är redo att ringa och boka in en resa. Till mig själv. Ungarna uppskattar ju ändå ingenting. De kan sitta där och glo på Barnkanalen, jag blir så himla lack, numret, vad är numret till Solresor?)

Efter en dryg halvtimmes lirkande, ryande och övertalning så sitter vi äntligen i bilen. En Pontiac TransAm med V8-motor. Det är annat än Toyota Corolla och Ford Fiesta det här. På en raksträcka gasar Skägget till och det blir en "kickback-effekt", det känns som om man slungas bakåt när man accelerar framåt, jättekul, jag vill också köra, mermermer! och vad händer då? Jo, sonen börjar stortjuta och skriker "pappa, gör inte så! Kör inte så fort. Jag tycker du ska köra på ettan till Gränna!"

HAHAHA! Vi har en V8:a och vi kör bara på ettans växel. Vi är helt crazy liksom!

En sak är säker. Det är bara tre stycken personer som har bensin i blodet i den här familjen. Den fjärde vet jag inte vad han har. Förmodligen messmör.